En vindpiskad dag

En morgon efter stallet tog jag mig vidare till Svensksundsviken en liten bit ut på Vikbolandet. Det var ganska fint väder och helt okej varmt vid stallet men huh vad jag frös ute i viken! Det blåste riktigt kallt och jag var glad att jag trots allt tog med mig vantarna på vägen ut. Vid Svensksundsviken har de "nyss" (några år sedan) flyttat parkeringen och gjort iordningen vägen fram till naturområdet, men redan på vägen dit såg jag så väl en liten rödhake som en flock starar och hörde ännu mer sjunga bland träden. Rödhaken var lite blyg så där fick jag inget bra foto denna gång men stararna var lite lättare och dök upp lite här och var under hela morgonen.

Starar

Området ut till fågeltornet är oerhört fint bara i sig. Först går man genom en fårhage med en djup bäckfåra vid sidan om, och sedan följer man en sträng av träd längs med bäcken hela vägen mellan strandängarna och ut till spångarna. Nu till våren kunde jag för första gången se varför spångarna behövdes! Det var verkligen blött.

Stigen

Fågeltornet är helt fantastiskt - tre våningar med översta våningen helt täckt med glasrutor så man kan slippa frysa (dock ganska skitna så för fina foton fick jag frysa ändå). Det finns bänkar att sitta på och när man är kort som jag slår man inte i huvudet i trappuppgångarna. Mötte en väldigt trevlig fågelskådare som tyvärr inte var lika kort! Hoppas han inte fick något blåmärke.

Väl uppe i tornet fick jag se min beskärda del av krickor! En hel flock satt tillsammans med fiskmåsarna och två skräntärnor. Skräntärnorna har kraftig näbb och är ganska stora jämfört med t.ex. fisktärnan. Måste säga att krickorna är läckert färgade - ser lite fantasifulla ut på något sätt.

Krickor

Skräntärnor t.v. och fiskmåsar t.h.

När jag vände blicken söderut fick jag plötsligt se en hel flock mörka fåglar som kom glidande mer i än på vattnet - skarvar. Det är ganska lätt att känna igen dem på avstånd för oftast syns knappt kroppen över vattenytan utan bara den långa halsen sticker upp. Jag har aldrig sett en sådan här flock simma förbi förut, så det var väldigt häftigt att studera dem. De anses ju ofta vara en skadegörare ute i skärgården och många dödas olagligt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om dess status som skadegörare, just från ekologisk och biologisk synvinkel. Har funderat på den frågan i många år. Några av fåglarna var i häckningsdräkt med vita fläckar under vingarna och vitt på huvudet.

Skarvar

Skarvarna verkade dock inte helt populära bland stararna.

Skarv med (förmodligen) en flock starar runt om

 Även storskrakar gästade viken - ca sex stycken honor och hanar simmade ut från stranden och först trodde jag att de var doppingar. Fy skäms på mig - måste kolla noggrannare. Får skylla på att jag glömde kikaren och inte spanade bättre in i kameran innan jag tänkte klart.

Storskrake

Strandängarna var nästan helt tomma, men någon sorts lärka roade sig i alla fall i gräset. Jag tror att båda bilderna nedan är på ängspiplärkor, men ärligt talat har jag insett att jag nog tycker brunspräckliga fåglar ser nästan identiska ut...

Ängspiplärka?

Ängspiplärka?

Både på vägen ut och när jag väl stod i tornet såg jag även rovfåglar - som alltid lyckas ta lite andan ur mig. Den första kan jag faktiskt inte säga med säkerhet får havsörn är ju troligast men den har en ljus rand vid stjärtroten och det ska tyda på kungsörn. Kanske var den ljusa randen bara en reflex från solen?

Kungsörn? Havsörn?

Rovfågel nummer två var dock en solklar gammal havsörn med vitt huvudet och stjärt.

Äldre havsörn

På vägen tillbaka hörde jag en sång jag inte riktigt kände igen och tror nog jag lyckats se en järnsparv. De ska ha tydligt streckade sidor (svårt att se på mina bilder) och grått huvud och undersida - vilket jag tycker denna har. Kändes i alla fall inte som att det skulle vara en gråsparv!

Järnsparv?

Skarvarna tog sent omsider till flykten när havsörnen svepte in över vattnet, vackert in i morgonhimlen som trots den ganska sena förmiddagen och ruggiga vinden lyste vackert i rosa och blått.

Ekolog-grillning

Som den fyndiga klasskompisen påpekade - det är osagt om det är ekologer som grillar, ekologer som grillas, eller om ekologiska produkter ska grillas. Oavsett så träffades vi ett gäng vid Rosenkällasjön i Tinnerö eklandskap precis utanför Linköping. Detta är en ganska nyskapad fågelsjö och det finns ett jättefint "grillhus" under tak med tillhörande ved som man kan låna, en toalett och allt är handikappsanpassat.

Det är en bit att ta sig dit, men väl värt ansträngningen. Vi satte i alla fall gång elden och sen turades vi om att spana fåglar ute på den blanka sjöytan. Vi började med gömslet som hade en smart övertäckt gång så att man inte störde fåglarna på vägen ut.

Redan på vägen dit såg vi bofinkar och årets första sädesärla för mig i Östergötland. En söt liten sak som poserade på bjälken ovanför gången till gömslet.

Sädesärla

Därefter gömde vi oss en stund i gömslet och det första vi såg var ett hav av svanar, de flesta knölsvanar. Det finns ju flera olika svanar i Sverige och knölsvanen är nog den man ser oftast - i alla fall är det den jag ser ute i skärgården för jämnan men jag kanske inte har kollat så noggrant innan. Skillnaden mellan knölsvan och sångsvan är att knölsvanen har en svart näbbrot och svart "knöl" ovanför näbben, medan sångsvanen har en rak, orange näbb med svart på tippen.

Knölsvan

 Jag har också för mig att bara knölsvanen simmar med vingarna som "segel" (se övre, vänstra bilden). 

Sångsvan

Knölsvanarna var nog på väg att ruva, för det var en mycket sur knölsvan som kom flaxande mot oss när vi passerade förbi en annan svan som låg i en vassrugge. Havet av knölsvanar avbröts här och där av kanadagäss och jag tror jag har förklarat hur dessa känns igen tillräckligt många gånger nu? Nedan är en fin sidobild med bra ljus i alla fall.

Kanadagås

Snabbt i gömslet pekade min klasskamrat på ett par doppingar som vi snart kom fram till var skäggdoppingar. Sommardräkten är lättigenkännlig med svarta tofsar över öronen och bruna polisonger och en vit hals.

Skäggdopping

Vi såg också en ny andart för min del nämligen snatteranden, en oanselig men oerhört vacker flintgrå and. Honan ser som vanligt ut väldigt mycket som alla andra andhonor med gråspräcklig fjäderdräkt. Hanen är dock grå och betydligt mindre färggrann än många andra hanar. Faktiskt så påminner färgen väldigt mycket om en egenuppfödd kanin jag hade i min ungdom som var alldeles flintgrå och glansig.

Snatterand

Det var dock inte den enda nya anden jag lyckades få se, utan även en brunand på mycket långt avstånd. När den är närmare är det nog svårt att missta det bruna huvudet, svarta bröst och stjärtpartiet och det vita mittpartiet för något annat än en brunand.

Brunand

Vid det här laget hade vi även besökt bryggan som gick betydligt längre ut i sjön än gömslet. Den var också bra uppbyggt och hade fin överblick. Det fanns även spångar längre bort efter ett skogsparti där underbara hassellundar växte längs med strandängen.

Brygga med sothöna i förgrunden

Inte långt från brunanden såg jag årets första vigg (eller det var inte jag som upptäckte den precis, men ändå). Till skillnad mot knipan har vigghanen en tofs på bakhuvudet och har mer svart i fjäderdräkten.

Vigg

Medan vi åt vår grillade mat och fick både kläder och väskor att bli inpyrda med rök så att jag luktade skogsbrand i en vecka så såg vi även några rovfåglar, varav bara en som jag lyckades fota. Ingen bra vinkel eller ljus, men chansen är nog störst för att det är en ormvråk.

Ormvråk?

Vi såg även insektsgnag och honhumlor som försökte hitta bon och det överhuvudtaget en supertrevlig kväll som jag gärna gör om.

Fagning - vad är det?

Fagning... ja, inte ens min farmor visste vad det betydde så det ligger åtminstone tre generationer tillbaka i tiden antar jag då! Fagning är helt enkelt att kratta ihop löv och gammal förna på ängar. I höstas var vi i klassen ute och slåttrade med lie på en liten äng och redan då sa läraren att han skulle bjuda in oss för den fagning man gör på våren varje år. Och detta gjorde vi alltså häromveckan. Han passade på att förhöra oss på de ängsväxterna vi lärde oss i höstas - pinsamt måste jag säga för inte satt namnen inte, varken på svenska eller latin. Men med lite samarbete kunde vi i alla fall få ihop någotsådär okej svar. Till exempel på gullviva (som nu börjat blomma också).

Bladrosett av gullviva

Vi lyckades även lista ut ängsvädd, ängshavre och fick se blad av kärrtistel och mandelblom. Även brudbrödet kunde vi spana in. Brudbröd är en liten växt som roligt nog luktar jenka när man krossar bladen. Ni kommer väl ihåg jenka? Jag brukade alltid köpa 50 öres tuggummin i kiosken när vi väntade på bussen i grundskolan, och jenka är ett av de tuggummina.

Brudbröd

Sedan finns det blommor som inte är naturvärdesindikatorer, men som man inte kan låta bli att älska ändå. Vad sägs om krokus, vitsippa, blåsippa och svalört? Okej, den senare kanske inte är lika känd vid namn.

Vårbukett! Vitsippa, blåsippa och svalört

Buketten ovan plockade jag i skymningen - och det hann bli helt mörkt. Inte helt lätt att plocka blåsippor och inte vitsippor när man inte ser färgerna alls.. Ni vet väl att i vissa län får man inte plocka blåsippor utan dessa är fridlysta?

Krokus

Blåsippa

Vi tillbringade i alla fall cirka sju timmar ute på den pyttelilla ängen och krattade och släpade bort löv och torrt gräs i storm så att hälften flög tillbaka ut på ängen igen, men vi fick bort ganska mycket i alla fall! Tror nog läraren fick ta en promenad dit med kratta igen i lugnare väder och få bort lite mer.

När jag fick och plockade min vårbukett såg jag även pyttesmå "blommor" som jag snabbt insåg var blommande gräs! Detta när jag försökte leta ovanliga svampar i hassellundarna i utkanten av stan. Det är fascinerande hur mycket mer man ser när man börjat lära sig mer. Jag kan ju lugnt säga att det var ganska smått och just gräs tycker jag är svårt att identifiera. Lyckligtvis så hittade jag den ena även vid fagningen, och fick snabbt beskedom att det var "vårfryle" - passande namn för något som blommar tidigt på våren! Blommorna för gräset var bara ca 7-10 cm högt.

Vårfryle

Vårfrylens blomma i svartvitt foto

Det andra gräset bestod av ett litet svart ax, och det kunde vi inte riktigt lista ut från foto så det är ännu okänt.

Okänt gräs

Jag kunde såklart inte låta bli att fota fåglar - som vanligt. Två nya och en gammal goding - den större hackspetten. Läraren berättade att denna individ alltid klättrade uppför pinnen, plockade ett frö från bordet, klättrade ner en bit, hittade sin favoritspricka i pinnen, och satte fast fröet där så hen kunde få upp det gottiga inuti.

Större hackspett

Med lite hjälp från experterna (tidigare elever och läraren) så lyckades vi även identiera en entita - titorna (en och tall) är ju väldigt lika varandra så kan vara svåra. Just entitan ska tydligen ha "slankare" nacke och en mycket liten haklapp, medan talltitan har mer tjurnacke och större haklapp. Entitan är väldigt liten av sig, vilket kanske inte syns på fotona nedan.

Entita

Den sista fågeln lyckades jag identifiera helt utan hjälp och utan att någonsin sett den förut. Jag tog den på en bekants beskrivning: som en steglits, men blekare och enorm näbb. Det är en stenknäck.

Stenknäck

Den hade verkligen fina pastellfärger och har tydligen Sveriges starkaste näbb - antar att namnet "stenknäck" kommer från idén att den kan krossa stenar med sin näbb. Härlig tanke!

Sådär söderöver

Det har varit en himla rulle med 150% skola, några dagar extra jobb, pållar och träning och vilja ut i naturen med kameran och skrivandet på bloggen har fått ligga nere trots att jag fått många fina bilder jag velat lägga upp! Så nu kommer första batchen - dessa är från min Smålandsresa i påskas då jag hälsade på släkten i de mörka skogarna runt Store Mosse (som är ett naturreservat). Vi har ofta varit ute och promenerat där men det här var faktiskt första gången på spångarna som går direkt över mossen. Visst är det sagolikt vackert?

Tystnaden låg verkligen total förutom mängden av fågelsång när jag och släktingen började strosa över vid sju-åtta på morgonen. Och sådan vidder! Jag var verkligen inte beredd på att hitta det mitt i Småland, utan det kändes mer som om man transporterats norrut i ett enda andetag. Luften var stilla och klar - se bara nedan att det var kallt nog att vara rimfrost på spången.

Direkt när vi tagit några steg ut på spångarna så blev vi konfunderande över ett trummande ljud - och länge spanade vi i gräset och tuvorna för det var så svårt att identifiera riktningen på ljudet. Det var helt spöklikt och övernaturligt på något sätt. Men vi insåg snart att var det något som sprang runt oss i cirklar så skulle vi se rörelsen så vi vände blicken uppåt. Mycket riktigt flög där en långnäbbad fågel men i motljuset och på grund av de snabba rörelsen fick jag ingen riktigt bra glimt av den. Ljudet var ju dock väldigt speciellt och det var uppenbart ingen sång utan ett ljud av rörelsen i sig, så det var lätt att söka upp arten när vi väl var hemma - och jag hade hört min första enkelbeckasin!

Enkelbeckasin över Stora Mosse

Två andra fåglar förde också oväsen runt omkring oss varav den ena var väldigt lättidentiferad... tranornas tutande är ju svårt att glömma bort! De hade en riktig morgonkör i horisonten, och ett par passade på att sträcka sina långa vingar i morgonsolen.

Tranor över Stora Mosse

Den andra fågeln var en småfågel och den satt i de ynkliga björkarna som kämpade för sin överlevnad på mossen. Men här och var flög den upp och gjorde några lovar under intensiv sång innan den satte sig igen. Jag fick ingen superbra bild, men jag misstänker starkt sävsparv. Tyvärr hade jag fel (se kommentar!). Detta är tydligen en ängspiplärka! Jag trodde de hade betydligt slankare kropp men alla dessa brunspräckliga småfåglar är ju inte lätta inte! Skönt att det finns duktiga människor som kan hjälpa en på traven.

Sävsparv? Ängspiplärka

Sävsparven har jag visat på bloggen tidigare, då en hane i häckningsdräkt vilket gör det betydligt lättare. Vad jag reagerade på fågeln ovan var att den var väldigt spräcklig och påminde om den större, satta formen jag kom ihåg från sävsparvarna. Med tanke på biotopen verkade också sävsparv vara troligast. Tyvärr gick det inte helt rätt - så ängspiplärka gäller det att komma ihåg denna gång!


Vid det här laget var vi rejält kylslagna (speciellt min fotande fingrar) och tesugna så vi var glada över att komma tillbaka in i skogen igen och närmande oss deras naturum (som olyckligtvis öppnade sent på grund av att folk tydligen inte alls vill jobba tidigt på morgonen på påsk). Det fanns många fåglar i skogen runt naturum och de hade en hel uppsjö med fågelmatningsbord som lockade allt möjligt. Jag såg "de gamla vanliga": bofink, blåmes, talgoxe, och en nötväcka som svepte in, snodde nått frö, svepte bort - i princip samma väg om och om igen precis framför näsan på oss medan vi fikade.

Nötväcka

Min lycka var dock gjord när en väldigt obekymrad kungsfågel skuttade runt bland grenarna precis vid stigen. Jag blev så fast i fotandet av den att min släkting till slut irriterade ropade att det var framdukat och klart. Då sög det till i temagen och jag lämnade kungsfågeln ensam igen.

Kungsfågel

Kungsfågeln är helt makalöst söt. En liten boll - precis som stjärtmesarna men denna har kort stjärt - i mjukt grönbrunt med lite kontraster på vingarna. Jag skulle nog kunna ta den på storleken i sig, men "kronan" gör ju pricken på i:et. En brandgul rand mitt på huvudet gör det oerhört enkelt.

Vi hann med lite mer naturspanande under helgen, även om det höll sig närmare huset. Årets första sädesärla spankulerade förbi utanför tomten till exempel. En gulsparv sjöng febrilt i ett träd också.

På vägen hem till Norrköping igen stannade jag en snabbis utanför Herrebro våtmark (som jag envisas med att kalla Herstadberg i huvudet... vet inte varför). Eftersom jag kom i bil parkerade jag vid Borgs kyrka - så från andra sidan alltså. Fick lite bilder på grågås, tofsvipa, sothöna och så vidare, men även en ny på platsen och en helt ny för mig! Vitkindade gåsen rastade nu i våtmarken. Jämför gärna med kanadagåsen i förra inlägget. Nästan helvitt huvud och det svarta på halsen går hela vägen ner över bröstet.

Vitkindad gås

Min nya art blev en bläsand! Gav också ett väldigt "sött" intryck - precis som kungsfågeln. Hanen har rostrött huvud, blekrosa bröst och gråaktig kropp. Honan är brun, men med betydligt jämnare brun  färg än de flesta andra andhonor jag stött på. Hanen ska ha ett ljust parti på pannan (därav bläsen) men den fick jag ingen vinkel till så såg den aldrig.

Bläsand

Börjar kunna bocka av riktigt många av Sveriges änder nuförtiden - och inte bara tror alla är gräsänder! = framsteg! Hoppas ni också hade en härlig och upplevelsrik påsk så får ni snart se fler fåglar, insekter, blommor och roligt här igen!

En vanlig lördag vid vattnet

Som ni vet som följer bloggen var jag vid Herrebro våtmark i lördags och såg Spetsbergsgäss! Jag är fortfarande lite exalterad, men jag är lika exalterad för alla nya arter jag lyckas spana in - även om det är ganska vanliga! Och trots det tidiga besöket så fanns det flera olika fåglar i Herrebro, varav jag tror ni redan känner till knipa och skrattmås.

Sothöna har jag också beskrivit innan, men nu fick jag några riktigt fina bilder - varav några när de stod på land och också en hel rad under vad jag misstänker var två hanar som rök ihop över en hona. Lite svårt att se när honorna och hanarna är så lika.

Sothönor

Sothönor som ser så snälla ut är riktiga argbiggor ibland!

Förutom sothönorna såg jag även tofsvipor - som är vanliga även på fält. De har ett speciellt läte när de flyger - lite "whoppande" och har väldigt långa vingar som ser bredare ut utåt än inåt. Min mamma kallar dom "vildvittror" för de liknar de där fåglarna i Ronja Rövardotter. Jag kan inte annat än hålla med henne faktiskt! Vackra är dom - speciellt i flykt tycker jag.

Tofsvipa

Det är också ganska uppenbart varför de heter tofsvipa - se den långa tofsen på bakhuvudet. Sen när jag kollade lite på bilderna på tofsviporna (fanns flera stycken på de små öarna i Herrebro) så jämförde jag även med ett andpar som jag då insåg inte alls var gräsänder. Dessa änder var istället ungefär lika stora som tofsvipan (alltså väldigt små för att vara änder) och hade en vit sidolinje och hanen hade ljusare färger än gräsänder. Efter lite hjälp från en identifieringsgrupp på facebook så identifierades de som krickor! Bilderna nedan gör dem inte rättvisa alls, så googla gärna och se hanens vackra färger på huvudet - rostrött och mossgrönt.

Kricka

Krickor i motljus - honan i nedre högra hörnet

Det fanns lite större fåglar också! Förutom Spetsbergsgässen identifierade jag två andra typer av gäss - kanadagäss och grågäss. Kanadagässen blandas ofta ihop med vitkindade gäss - de är båda svartvita gäss med vitt och svart i ansiktet.

Kanadagäss

Kanadagässen har mindre vitt i ansiktet än vitkindade gäss (som nästan har helt vitt huvud). Den svarta halsen hos kanadagässen slutar innan bröstet och kanadagässen är större - lika stora som grågässen som jag också såg. Grågässen är gråbruna med grov, orange näbb och skära ben. Nedan finns lite stilstudier från alla möjliga vinklar.

Grågäss

Jag lyckades också få en riktigt härlig stilstudie när en av dem ruskade om sig. Jag älskar verkligen "snabbtagnings"funktionerna på kameror.

Grågås och knipa (hane)

Jag såg även årets första (för mig) rödhake på ridturen imorse - den sjöng intensivt i ett träd. Ibland önskar jag verkligen att jag kunde ta ridturer och fotografera. Så mycket vilt bryr sig inte alls när hästarna traskar fram, och man kommer mycket närmare än annars. Men tyvärr är pållen inte mycket för att stå still och jag tror inte heller kameran skulle överleva ett fall så det känns lite väl riskabelt.

Tänk även på att om ni klickar på bilderna så dyker de upp i större storlek så det är lättare att se hur allt ser ut!