Svensksundsviken på kvällen

Efter lite övertalning om att det kan ju ändå bli häftiga foton så åkte jag ut till Svensksundsviken i skymningen. Det är ju svårt att få bra foton när ljuset blir så speciellt och fåglarna är ofta lite segare kvällstid tycker jag - men även om man kanske inte kan identifiera roliga fåglar kan man ha det trevligt.

Det var ju inte bara jag som ville ha trevligt i alla fall. Ett par som var ointresserade av naturen roade sig i en bil på parkeringen och det tog på krafterna att inte stirra in i bilen när man var tvungen att passera precis förbi dem för att komma in på stigen ut till fågeltornet.

Det första som hände efter att jag passerat det entusiastiska paret var att stiga in en surrande svärm av trollsländor. Ja, trollsländor. Helt magiskt. De njöt av den sista kvällsolen utmed stigen där fältet mötte skogsbrynet. Det surrade och smattrade när de flög upp från stigen, grenar, gräset och allt däremellan. De var överallt, ofta 3-4 stycken invid varandra.

 Jag har ännu inte lärt mig se skillnad på någon trollsländeart överhuvudtaget men jag har beställt en bok så framöver ska vi se om jag kan lära mig något!

Något som de flesta människor gör är att kalla alla dessa färgglada, långsmala insekter (för det är de) med fyra tydliga par vingar för trollsländor. Detta stämmer på ett ungefär. Ordningen heter Odonata och omfattar två undergrupper - Anisoptera (egentliga trollsländor) och Zygoptera (flick- och jungfrusländor). Egentliga trollsländor är ofta kraftigare och har något kortare och bredare backvingar än framvingar. Vingarna pekar rakt ut i vila. Hos Zygoptera är vingarna likformiga och vingarna är fällda bakåt i vila. Nedan visas tre Anisoptera från Svensksundsviken

Egentliga trollsländor

Längre in längs med stigen fotade jag två fjärilsarterna. De vanliga dagfjärilarna hade nog lagt sig för dagen, men dessa ljusa mott var också fina och verkade förtjusta i den där jäkla blomman jag alltid glömmer bort namnet på och tänker på som den-man-hänger-upponer-och-torkar.

1) Allmänt nässelmott 2) Blekgult ängsmott?

Det sneda skymningsljuset strålade ofta rakt in i ögonen på mig och gjorde det svårt att spana in saker att fota, men det gav även fina effekter som för dessa fackelblomster:

Några envisa småfåglar tjattrade i trädet ovanför mig. Jag misstänker lövsångare även om han är lite burrig på denna bilden!

Lövsångare?

Såväl tranor som gäss (grågäss i detta fall) utgjorde fina siluetter mot himlen innan jag ens kom så långt att jag kunde se fågeltornet.

Tranor

Grågäss (såg det när de passerade mig)

När jag väl kom fram till spången som går över havsängen blev de småsovande gässen inte särskilt glada. Det var massor av såväl grågäss som kanadagäss och diverse änder och tofsvipor.

Grågäss

Ladusvalorna gjorde dagens sista försök till att fånga mat och svävade lojt fram och tillbaka över mig. Jag hade hellre haft fåglarna på näsan som hjälp - fick blunda för att inte få in småkrypen i ögonen och hålla läpparna tätt hoptryckta.

Ladusvala

Fågeltornet bjöd inte på särskilt mycket fåglar, men två hägrar fastnade på bild. I övrigt såg jag bara dussintals gäss och tofsvipor. Änderna var för långt ut i Bråviken för att jag skulle kunna identifiera någon av arterna.

Hägrar

Förutom fåglarna roade jag mig med att försöka fotografera spindelnät i motljus. Det blev lite tjusigt faktiskt, fastän spindlarna i sig nog hade gömt sig redan. Har förresten fortfarande svårt att övertala min kamera att fokusera på spindlar. Är den lite arachnofobisk kanske?

 Jag vände snart hemåt, till en spektakulär solnedgång och en vacker vy av fågeltornet.

Det hade redan hunnit bli kyligt i kvällningen och insekterna hopade sig ännu mer. Gässen hade redan flytt ut till havs efter min första promenad över ängen så det var bara ladusvalans rop som fyllde tystnaden. Det började bli mörkt, men några ensilagebalar hade lockat till sig insekter som jag fotade. En gräshoppa och en vivel gjorde sig väldigt bra mot den skarpa bakgrunden. En gräshoppa fotade jag redan på vägen ut i lite bättre solsken. Ni vet väl att skillnaden på gräshoppa och vårtbitare inte så mycket är storleken på kroppen utan längden på antennerna? Korta = gräshoppa, långa = vårtbitare. En vivel känner man igen på de "brutna" antennerna - man brukar kalla det att de har som knäleder. Även myror har denna typ av antenner.

1-2) gräshoppa 3) vivel

Det blev trots allt en mycket trevlig kväll, och paret i bilen hade redan hunnit försvinna när jag väl kom tillbaka. Det var ganska skönt måste jag säga. Det räcker med att vara voyeur när det kommer till naturen!

Ett räcke på spången, full med lavar

Den blomstertid har nästan varit

Blommor är nog inte mitt stora intresse, egentligen. Vilket är konstigt - det är mycket lättare att fota snälla blommor som inte springer iväg eller flyger högt upp eller vägrar öppna vingarna. Men samtidigt är det en sådan oerhörd rikedom och sådana små, små skillnader som skiljer en blomart från en annan och jag har aldrig lyckats sätta mig in i och memorera vad alla udda ord betyder. Var sitter stödbladet egentligen? Hur bedömer man om det är lika långt eller hälften så långt som kronbladet?

Men fina är blommorna. Och låta bli att fota dem kan jag inte heller, så här kommer ett inlägg med allt möjligt blandat från i våras och fram till nu.

En art är blåsuga - en art som indikerar ängs- och betesmarker men som är såpass tålig att den inte är en superbra signal. Den klarar t.ex. igenväxning av skog bra och bilden nedan är tagen i ett dike till ett konventionellt odlad fält så inte heller gödning har helt jagat bort Ajuga pyramidalis (latin! Se, lite har jag lärt mig). Visst passar "pyramid" bra som beskrivning?

Blåsuga (Ajuga pyramidalis)

En annan art som gärna finns på ängs- och betesmarker men som också är lite svag signal då den gillar skog är gökärt. Den kallas så för att blomman anses se ut som en gök i profil.

Gökärt

På en stadspromenad hittade jag även vallmo under försommaren, denna skulle jag gissa är en odlad typ för den var så vacker och fyllig.

Vallmo

I gräset under sommaren hittade jag en mängd av en blå blomma jag aldrig har tänkt på förut, som efter lite letande jag lyckades identifiera som oxtunga. Vete fasiken var det namnet kommer ifrån, men rätt så mysig liten växt.

Oxtunga

En av mina favoriter, som tyder på näringsrik mark, är humleblomster. Verkar oftast växa i skogsbryn såvitt jag sett. Jag tror aldrig jag har sett en humla på dem, så vet inte heller var det namnet kommer ifrån. Ganska oansenlig färg i brunrött och beige, men jag gillar den fina formen - speciellt de unga knopparna

Humleblomster

Våren gav även vackra blommor som liljekonvalj, förgätmigej och en jag aldrig lyckades identifiera. En näva kanske? Nävorna är lite svåra att identifiera tycker jag. Den växte på torr mark med tunt jordlager, så om någon vill gissa tar jag gärna emot förslag!

1) liljekonvalj 2) förgätmigej 3) okänd

Under sommaren har jag fotograferat blommor på många olika ställen där jag letat fåglar. Dessa nedan är blommor från skogen. Den första var rolig, för visst har jag väl sett den förut men jag har aldrig insett att de små pluttarna är blommor som ser väldigt konstiga ut mot vanliga blommor. Små grönröda bollar liksom. Vildmorot ser man överallt - påminner om hundkex men platta blommor som när det blommat klart viker ihop sig uppåt och bilder en rund boll. De olika arterna johannesört kan kännas igen - tycker jag - framförallt på de svarta porerna som syns tydligt på knopparna.

1) flenört 2) vildmorot 3) fyrkantig johannesört

Vid våtmarkerna växte andra typer av blommor, många högvuxna. Vallörten var en ny bekantskap för mig, och hampdånet som är så underligt formad och färgad i gult och lila var nästan helt omöjligt att identifiera trots att det inte finns någon som liknar den i Sverige. Strandlysing skiljs från släktingen praktlysing genom att kronbladen har röda kanter. Besksötan borde ju vara ett namn man lätt kommer ihåg men av någon anledning vill jag att den ska heta något på "kråk". Fin och speciell är den i alla fall!

1) vallört 2) hampdån 3) strandlysing 4) besksöta

Besksötan växte i princip mitt i vattnet i Herrebro våtmark, och i vattnet finns andra fina växter, bland annat kaveldun (Typha sp - där sp står för att det är någon av de arter som finns) som är så vanlig men ändå vacker. Jag vet att när jag var liten vågade jag aldrig plocka in dem för någon sa att de sprängs efter ett tag.

Kaveldun, men glada sniglar och en nyckelpiga

Fina vattenväxter som är båda välkända och okända är t.ex. näckrosor - gul i detta fall. Igelknoppen är lätt att känna igen med sina taggiga bollar men jag vet inte hur många som faktiskt tänkt på hur den ser ut. Topplösa fotade jag i ett större dike i skogen och den sista bilden påminner ju om igelknoppen och växte som vass i vattnet men jag hittade aldrig den i identifieringslitteraturen.

1) gul näckros 2) igelknopp 3) topplösa 4) okänd

En vacker blomma jag sett lite varstans där det är extra blött är fackelblomster - ett mycket passande namn, då den lyser som en violett eld.

Fackelblomster

I Leonardsberg lyckades jag få en effektfull bild av vanliga arter - det torde vara Sedum (fetknopp! Himla roligt svenskt namn), något annat samt bara en sommargylling, men visst blev färgerna effektfulla tillsammans?

Sommargyllen

Men det behöver ju inte vara vilda blomster för att det ska vara vackert. Även konventionellt odlad gröda kan vara fint med rätt synvinkel.

Så här i skördetider passar den här oerhört väl som farväl för nu, eller hur?