Svensksundsviken på kvällen

Efter lite övertalning om att det kan ju ändå bli häftiga foton så åkte jag ut till Svensksundsviken i skymningen. Det är ju svårt att få bra foton när ljuset blir så speciellt och fåglarna är ofta lite segare kvällstid tycker jag - men även om man kanske inte kan identifiera roliga fåglar kan man ha det trevligt.

Det var ju inte bara jag som ville ha trevligt i alla fall. Ett par som var ointresserade av naturen roade sig i en bil på parkeringen och det tog på krafterna att inte stirra in i bilen när man var tvungen att passera precis förbi dem för att komma in på stigen ut till fågeltornet.

Det första som hände efter att jag passerat det entusiastiska paret var att stiga in en surrande svärm av trollsländor. Ja, trollsländor. Helt magiskt. De njöt av den sista kvällsolen utmed stigen där fältet mötte skogsbrynet. Det surrade och smattrade när de flög upp från stigen, grenar, gräset och allt däremellan. De var överallt, ofta 3-4 stycken invid varandra.

 Jag har ännu inte lärt mig se skillnad på någon trollsländeart överhuvudtaget men jag har beställt en bok så framöver ska vi se om jag kan lära mig något!

Något som de flesta människor gör är att kalla alla dessa färgglada, långsmala insekter (för det är de) med fyra tydliga par vingar för trollsländor. Detta stämmer på ett ungefär. Ordningen heter Odonata och omfattar två undergrupper - Anisoptera (egentliga trollsländor) och Zygoptera (flick- och jungfrusländor). Egentliga trollsländor är ofta kraftigare och har något kortare och bredare backvingar än framvingar. Vingarna pekar rakt ut i vila. Hos Zygoptera är vingarna likformiga och vingarna är fällda bakåt i vila. Nedan visas tre Anisoptera från Svensksundsviken

Egentliga trollsländor

Längre in längs med stigen fotade jag två fjärilsarterna. De vanliga dagfjärilarna hade nog lagt sig för dagen, men dessa ljusa mott var också fina och verkade förtjusta i den där jäkla blomman jag alltid glömmer bort namnet på och tänker på som den-man-hänger-upponer-och-torkar.

1) Allmänt nässelmott 2) Blekgult ängsmott?

Det sneda skymningsljuset strålade ofta rakt in i ögonen på mig och gjorde det svårt att spana in saker att fota, men det gav även fina effekter som för dessa fackelblomster:

Några envisa småfåglar tjattrade i trädet ovanför mig. Jag misstänker lövsångare även om han är lite burrig på denna bilden!

Lövsångare?

Såväl tranor som gäss (grågäss i detta fall) utgjorde fina siluetter mot himlen innan jag ens kom så långt att jag kunde se fågeltornet.

Tranor

Grågäss (såg det när de passerade mig)

När jag väl kom fram till spången som går över havsängen blev de småsovande gässen inte särskilt glada. Det var massor av såväl grågäss som kanadagäss och diverse änder och tofsvipor.

Grågäss

Ladusvalorna gjorde dagens sista försök till att fånga mat och svävade lojt fram och tillbaka över mig. Jag hade hellre haft fåglarna på näsan som hjälp - fick blunda för att inte få in småkrypen i ögonen och hålla läpparna tätt hoptryckta.

Ladusvala

Fågeltornet bjöd inte på särskilt mycket fåglar, men två hägrar fastnade på bild. I övrigt såg jag bara dussintals gäss och tofsvipor. Änderna var för långt ut i Bråviken för att jag skulle kunna identifiera någon av arterna.

Hägrar

Förutom fåglarna roade jag mig med att försöka fotografera spindelnät i motljus. Det blev lite tjusigt faktiskt, fastän spindlarna i sig nog hade gömt sig redan. Har förresten fortfarande svårt att övertala min kamera att fokusera på spindlar. Är den lite arachnofobisk kanske?

 Jag vände snart hemåt, till en spektakulär solnedgång och en vacker vy av fågeltornet.

Det hade redan hunnit bli kyligt i kvällningen och insekterna hopade sig ännu mer. Gässen hade redan flytt ut till havs efter min första promenad över ängen så det var bara ladusvalans rop som fyllde tystnaden. Det började bli mörkt, men några ensilagebalar hade lockat till sig insekter som jag fotade. En gräshoppa och en vivel gjorde sig väldigt bra mot den skarpa bakgrunden. En gräshoppa fotade jag redan på vägen ut i lite bättre solsken. Ni vet väl att skillnaden på gräshoppa och vårtbitare inte så mycket är storleken på kroppen utan längden på antennerna? Korta = gräshoppa, långa = vårtbitare. En vivel känner man igen på de "brutna" antennerna - man brukar kalla det att de har som knäleder. Även myror har denna typ av antenner.

1-2) gräshoppa 3) vivel

Det blev trots allt en mycket trevlig kväll, och paret i bilen hade redan hunnit försvinna när jag väl kom tillbaka. Det var ganska skönt måste jag säga. Det räcker med att vara voyeur när det kommer till naturen!

Ett räcke på spången, full med lavar

Sådär söderöver

Det har varit en himla rulle med 150% skola, några dagar extra jobb, pållar och träning och vilja ut i naturen med kameran och skrivandet på bloggen har fått ligga nere trots att jag fått många fina bilder jag velat lägga upp! Så nu kommer första batchen - dessa är från min Smålandsresa i påskas då jag hälsade på släkten i de mörka skogarna runt Store Mosse (som är ett naturreservat). Vi har ofta varit ute och promenerat där men det här var faktiskt första gången på spångarna som går direkt över mossen. Visst är det sagolikt vackert?

Tystnaden låg verkligen total förutom mängden av fågelsång när jag och släktingen började strosa över vid sju-åtta på morgonen. Och sådan vidder! Jag var verkligen inte beredd på att hitta det mitt i Småland, utan det kändes mer som om man transporterats norrut i ett enda andetag. Luften var stilla och klar - se bara nedan att det var kallt nog att vara rimfrost på spången.

Direkt när vi tagit några steg ut på spångarna så blev vi konfunderande över ett trummande ljud - och länge spanade vi i gräset och tuvorna för det var så svårt att identifiera riktningen på ljudet. Det var helt spöklikt och övernaturligt på något sätt. Men vi insåg snart att var det något som sprang runt oss i cirklar så skulle vi se rörelsen så vi vände blicken uppåt. Mycket riktigt flög där en långnäbbad fågel men i motljuset och på grund av de snabba rörelsen fick jag ingen riktigt bra glimt av den. Ljudet var ju dock väldigt speciellt och det var uppenbart ingen sång utan ett ljud av rörelsen i sig, så det var lätt att söka upp arten när vi väl var hemma - och jag hade hört min första enkelbeckasin!

Enkelbeckasin över Stora Mosse

Två andra fåglar förde också oväsen runt omkring oss varav den ena var väldigt lättidentiferad... tranornas tutande är ju svårt att glömma bort! De hade en riktig morgonkör i horisonten, och ett par passade på att sträcka sina långa vingar i morgonsolen.

Tranor över Stora Mosse

Den andra fågeln var en småfågel och den satt i de ynkliga björkarna som kämpade för sin överlevnad på mossen. Men här och var flög den upp och gjorde några lovar under intensiv sång innan den satte sig igen. Jag fick ingen superbra bild, men jag misstänker starkt sävsparv. Tyvärr hade jag fel (se kommentar!). Detta är tydligen en ängspiplärka! Jag trodde de hade betydligt slankare kropp men alla dessa brunspräckliga småfåglar är ju inte lätta inte! Skönt att det finns duktiga människor som kan hjälpa en på traven.

Sävsparv? Ängspiplärka

Sävsparven har jag visat på bloggen tidigare, då en hane i häckningsdräkt vilket gör det betydligt lättare. Vad jag reagerade på fågeln ovan var att den var väldigt spräcklig och påminde om den större, satta formen jag kom ihåg från sävsparvarna. Med tanke på biotopen verkade också sävsparv vara troligast. Tyvärr gick det inte helt rätt - så ängspiplärka gäller det att komma ihåg denna gång!


Vid det här laget var vi rejält kylslagna (speciellt min fotande fingrar) och tesugna så vi var glada över att komma tillbaka in i skogen igen och närmande oss deras naturum (som olyckligtvis öppnade sent på grund av att folk tydligen inte alls vill jobba tidigt på morgonen på påsk). Det fanns många fåglar i skogen runt naturum och de hade en hel uppsjö med fågelmatningsbord som lockade allt möjligt. Jag såg "de gamla vanliga": bofink, blåmes, talgoxe, och en nötväcka som svepte in, snodde nått frö, svepte bort - i princip samma väg om och om igen precis framför näsan på oss medan vi fikade.

Nötväcka

Min lycka var dock gjord när en väldigt obekymrad kungsfågel skuttade runt bland grenarna precis vid stigen. Jag blev så fast i fotandet av den att min släkting till slut irriterade ropade att det var framdukat och klart. Då sög det till i temagen och jag lämnade kungsfågeln ensam igen.

Kungsfågel

Kungsfågeln är helt makalöst söt. En liten boll - precis som stjärtmesarna men denna har kort stjärt - i mjukt grönbrunt med lite kontraster på vingarna. Jag skulle nog kunna ta den på storleken i sig, men "kronan" gör ju pricken på i:et. En brandgul rand mitt på huvudet gör det oerhört enkelt.

Vi hann med lite mer naturspanande under helgen, även om det höll sig närmare huset. Årets första sädesärla spankulerade förbi utanför tomten till exempel. En gulsparv sjöng febrilt i ett träd också.

På vägen hem till Norrköping igen stannade jag en snabbis utanför Herrebro våtmark (som jag envisas med att kalla Herstadberg i huvudet... vet inte varför). Eftersom jag kom i bil parkerade jag vid Borgs kyrka - så från andra sidan alltså. Fick lite bilder på grågås, tofsvipa, sothöna och så vidare, men även en ny på platsen och en helt ny för mig! Vitkindade gåsen rastade nu i våtmarken. Jämför gärna med kanadagåsen i förra inlägget. Nästan helvitt huvud och det svarta på halsen går hela vägen ner över bröstet.

Vitkindad gås

Min nya art blev en bläsand! Gav också ett väldigt "sött" intryck - precis som kungsfågeln. Hanen har rostrött huvud, blekrosa bröst och gråaktig kropp. Honan är brun, men med betydligt jämnare brun  färg än de flesta andra andhonor jag stött på. Hanen ska ha ett ljust parti på pannan (därav bläsen) men den fick jag ingen vinkel till så såg den aldrig.

Bläsand

Börjar kunna bocka av riktigt många av Sveriges änder nuförtiden - och inte bara tror alla är gräsänder! = framsteg! Hoppas ni också hade en härlig och upplevelsrik påsk så får ni snart se fler fåglar, insekter, blommor och roligt här igen!

Vad är väl en dag i skogen?

I fredags blev jag utbjuden till landet på middag, och då menar jag verkligen landet med skog överallt och en enfilig "grusväg" med gräs i mitten. Helt fantastiskt att kunna stänga av allting med stan och krav och bara vara. En hel spahelg hade inte kunnat ge samma sköna känsla av ro.

Utbjuden på middag låter ju lite högtravande, men i det här fallet bestod visiten av myskläder, massa te och god mat vid köksbordet och en liten promenad till ett våtmarksområde. Eftersom min värdinna är förtjust i fåglar så hängde det fullt med fågelbord och fågelmat utanför fönstret, lätt åskådligt från köksbordet. Lyckligtvis (och mycket beräknande från min sida) hade jag med mig min fina nya kamera - min första systemkamera. Bilderna nedan är i stor del tagna genom ett fönster och kanske inte med bästa inställningar, men ändå tydliga nog att kunna identifiera fåglarna.

Jag känner mig lite mätt på de vanliga småfåglarna, och om ni har läst mitt inlägg om fågelmärkning så har ni ju sett ännu finare närbilder på talgoxar och pilfinkar än jag kan erbjuda från min fredagsvisit. Nötväckor såg ni ju iförsig också där, men här kommer lite till. Som ni märker är den röda fläcken under vingarna ganska svårskådlig när man inte håller fågeln i handen och kan lyfta upp vingen, men kanske att det här är en hona med sin något "suddiga" rödhet ut i det vita?

Nötväcka

En fågel som jag inte lyckats fota för första gången förrän i år - pinsamt nog - är domherren. Fick några foton på en promenad i stan häromveckan, men i fredags så fick jag gott om tid att studera både herr och fru av denna art. Frun är ju lite blekare i färgerna och känns igen på så sätt. Jag tycker det är intressant att studera färgfälten på fåglar i olika bilder - t.ex. den stora vita fläcken ovanför stjärten som nästan är osynlig när individen inte har brett ut vingarna.

Herr och fru domare

Jag fick också lära mig att större hackspett tydligen älskar margarin. Ett bra knep inför när jag själv skaffar hus med trädgård och äntligen kan mata fåglar!

Större hackspett, hane

Större hackspett har röda byxor och stort vitt fält på vingarna. Hanen har en röd nackfläck (se den övre mittersta bilden) medan honan saknar denna.

Bofinken är ju Sveriges vanligaste fågel (om ni såg Smartare än en femteklasser häromveckan så vet ni detta redan) men kanske inte lika vanlig vid fågelbord? Jag har inget minne av att ha sett den vid vårt när vi bodde på landet. Men i övrigt brukar den oftast gäcka min kamera precis bortom så många grenar att jag inte får bra foton. Men nedan fick jag ett par bilder på denna roströda lilla skönhet. Jämfört med de bleka domfruarna så ser den ganska rejält röd ut på bröstet.

Bofink

Efter att ha svurit åt deras skygghet ute i stallet, där de omedelbart flaxar iväg utom räckhåll när man går ut på gödselstacken, så lyckades jag också ta lite nära foton på gulsparvar i fredags. Två stycken åtminstone.

Gulsparv

Jag fascinerades framförallt av hur tydligt längsstreckad ryggen var (se mittersta, övre fotot). Såvitt jag har iakttagit gillar gulsparven att leta mat på marken. I skogen när jag sett den har det framförallt varit födosökande på marken och även vid fågelmaten var den aldrig på bollarna eller mathusen. I fallet ovan borde det vara två vuxna hanar, då honor och ungfåglar ska vara mer diskreta i färgen.

Efter lite te och macka så gick vi ut på en liten promenad till den närbelägna våtmarken. Redan på avstånd hörde man tranornas trumpetande, och två par fanns det vid vattnet. Det brukar tydligen vara ett, men i år hade antalet dubblerats.

Tranor

Tydligen ska det vara förväxlingsrisk mellan tranor och hägrar, men jag tycker det är svårt att missa den plymlika stjärten och den annorlunda hållningen. Kroppen hålls lite mer horisontalt, speciellt när den går (se nedre, högra bilden), medan hägern är mer vertikal. Den röda fläcken på huvudet är också karaktäristisk.

I våtmarken fanns även två svanar, och till min glädje var det inte knölsvanen som jag ofta fotograferar ute i skärgården, utan sångsvanar.

Sångsvan

Medan knölsvanens näbb har en svart förtjockad bas (en knöl) och en tydlig S-form på halsen så är sångsvanens näbb rak och enfärgad och halsen hålls mer rak.

För att återgå till småfåglarna så måste jag säga att ibland underlättar det verkligen med bilder för att inse vad man kollar på. Vid matbordet fanns det en flock med grönaktiga, gråbruna individer som jag med en axelryckning antog vara grönfinkar. Att jag inte direkt såg storleksskillnaden är väl för att de hela tiden var i rörelse, men när jag kollade lite snabbt i kameran insåg jag att det var olika arter som skuttade omkring därute. Den större fågeln med jämnare färg var grönfink.

Grönfink

Som hos många andra fåglar har grönfinkens hane starkare färger, framförallt de gröna partierna. Jag gillar också deras mohawkfrisyr... Honan är blekare och med jämnt gråbrun över hela kroppen. Dock har såväl hane some hona gula fält på vingarna och stjärten.

Den mindre grönaktiga fågeln jag såg kollade vi snabbt upp i en fågelbok - grönsiska. Mina första fotade grönsiska (tror jag). Betydligt mer lik grönfinken i färgerna än vad jag trott, förutom de stora inslagen svart som jag borde noterat direkt.

Grönsiska

Grönsiskan är uppenbart liten - se bara jämförelsen med pilfinken i nedre vänstra hörnet! Hanen har svart panna och hakklapp och mer färggrann. I högra kanten ser ni skillnaden på honan (längst fram), hanen (i mitten) och en hona av arten grönfink. Även övre, andra bilden från höger är en hane (t.v.) och en hona (t.h.) framifrån.

Så. Nu har jag lärt mig skillnaden där i alla fall! Ser så mycket fram emot att kunna mata fåglar själv och betrakta dem varje dag och sätta upp fågelholkar. En dag ska jag ha mitt egna hus mitt i skogen - tills dess får jag hälsa på folk som lever i denna lyx. Och ta med kamera.

Ha det gott, så ska ni inom kort få en utförligare rapport av lördagsbesöket i Herrebro våtmark (ni har ju redan fått se Spetsbergsgässen).

Vatten uppifrån och nerifrån

Jag har blivit lite fantasilös i min naturbesök det senaste så här är ännu ett besök på Herrebro! Det är något extra roligt med att se samma plats olika tider på dygnet och året, se vad som förändras och så. Varje gång jag har besökt våtmarken så har jag sett ett ny fågelart, vilket gör det extra roligt. Igår satt jag hemma och bakade kanelbullar när himlen klarnade och solen kom fram. Jag gav mig av när jag var klar och lagom till att jag kom fram så öppnade sig himlen och det började ösregna. Tur att det fanns ett gömsle! Något jag tänkte på var att jag gärna hade haft ett gömsle riktat mot skogen också, för att se småfåglarna. Såg en nötväcka, talgoxe, och förmodligen en trädkrypare. Det var fullt med ljud trots att regnet hade börjat. Behöver verkligen lära mig deras sånger!

Min första iakttagelse var en hel svärm med olika insekter på ett träd. Jag gissar på att det hade blivit skadat på något sätt för det ran sav nerför stammen och det lockade både insekter och sniglar. När man ser så många tillsammans inser man hur olika de ser ut. Nedan ser ni två som verkligen stod ut.

Även den lite mer estetiskt tilltalande Amiralfjärilen njöt av saven en bit upp på stammen.

Amiralfjäril (Vanessa atalanta)

Precis när jag anlände till våtmarken så skrämde jag upp en rovfågel. Jag gissar på ormvråk men jag har väldigt svårt att känna igen fåglar på avstånd. Eftersom det var sent på kvällen och dåligt ljus så fick jag flera lite småsuddiga och mörka bilder, nedan är tre som jag ändå gillade trots kvaliteten.

1) änder 2) rovfågel 3) Rörhöna?

Det var ändå något mysigt med regnet och skymningsljuset, även om det kom ner rejält och jag inte hade så mycket kläder på mig och undrade hur fasiken jag skulle komma hem något sånär torr (det slutade regna så jag kunde komma hem utan att se ut som en dränkt katt). Så här ser Herrebro ut i regndräkt:

Men trots att allt var mörkt och jag fortfarande har en liten vanlig kamera så kunde jag ta några riktigt fina kort.

När jag stod där och tryckte i gömslet i regnet så dök det gång på gång upp en liten fågel jag sett förut. Jag är osäker på vad det är, tänkte först att det var en dubbelbeckasin eller liknande, men sen såg jag hade den hade vit övergump och orange/röda ben så det tyder mer på rödbena. Oavsett fick jag flera häftiga bilder på den.

Vadare av nått slag

Just precis när jag var glad över alla dessa bilder på vadaren så vände jag mig till andra sidan och tog lite foton på änder och insåg plötsligt att allra längst bort så gick två mycket större fåglar, och när jag drog upp kikaren såg jag att det var tranor, inte hägrar som var min första misstanke. Visst är de vackra?

Tranor

Efter denna lilla lycka tog jag cykeln hem och värmde mig med te och kanelbullar.