Ekolog-grillning

Som den fyndiga klasskompisen påpekade - det är osagt om det är ekologer som grillar, ekologer som grillas, eller om ekologiska produkter ska grillas. Oavsett så träffades vi ett gäng vid Rosenkällasjön i Tinnerö eklandskap precis utanför Linköping. Detta är en ganska nyskapad fågelsjö och det finns ett jättefint "grillhus" under tak med tillhörande ved som man kan låna, en toalett och allt är handikappsanpassat.

Det är en bit att ta sig dit, men väl värt ansträngningen. Vi satte i alla fall gång elden och sen turades vi om att spana fåglar ute på den blanka sjöytan. Vi började med gömslet som hade en smart övertäckt gång så att man inte störde fåglarna på vägen ut.

Redan på vägen dit såg vi bofinkar och årets första sädesärla för mig i Östergötland. En söt liten sak som poserade på bjälken ovanför gången till gömslet.

Sädesärla

Därefter gömde vi oss en stund i gömslet och det första vi såg var ett hav av svanar, de flesta knölsvanar. Det finns ju flera olika svanar i Sverige och knölsvanen är nog den man ser oftast - i alla fall är det den jag ser ute i skärgården för jämnan men jag kanske inte har kollat så noggrant innan. Skillnaden mellan knölsvan och sångsvan är att knölsvanen har en svart näbbrot och svart "knöl" ovanför näbben, medan sångsvanen har en rak, orange näbb med svart på tippen.

Knölsvan

 Jag har också för mig att bara knölsvanen simmar med vingarna som "segel" (se övre, vänstra bilden). 

Sångsvan

Knölsvanarna var nog på väg att ruva, för det var en mycket sur knölsvan som kom flaxande mot oss när vi passerade förbi en annan svan som låg i en vassrugge. Havet av knölsvanar avbröts här och där av kanadagäss och jag tror jag har förklarat hur dessa känns igen tillräckligt många gånger nu? Nedan är en fin sidobild med bra ljus i alla fall.

Kanadagås

Snabbt i gömslet pekade min klasskamrat på ett par doppingar som vi snart kom fram till var skäggdoppingar. Sommardräkten är lättigenkännlig med svarta tofsar över öronen och bruna polisonger och en vit hals.

Skäggdopping

Vi såg också en ny andart för min del nämligen snatteranden, en oanselig men oerhört vacker flintgrå and. Honan ser som vanligt ut väldigt mycket som alla andra andhonor med gråspräcklig fjäderdräkt. Hanen är dock grå och betydligt mindre färggrann än många andra hanar. Faktiskt så påminner färgen väldigt mycket om en egenuppfödd kanin jag hade i min ungdom som var alldeles flintgrå och glansig.

Snatterand

Det var dock inte den enda nya anden jag lyckades få se, utan även en brunand på mycket långt avstånd. När den är närmare är det nog svårt att missta det bruna huvudet, svarta bröst och stjärtpartiet och det vita mittpartiet för något annat än en brunand.

Brunand

Vid det här laget hade vi även besökt bryggan som gick betydligt längre ut i sjön än gömslet. Den var också bra uppbyggt och hade fin överblick. Det fanns även spångar längre bort efter ett skogsparti där underbara hassellundar växte längs med strandängen.

Brygga med sothöna i förgrunden

Inte långt från brunanden såg jag årets första vigg (eller det var inte jag som upptäckte den precis, men ändå). Till skillnad mot knipan har vigghanen en tofs på bakhuvudet och har mer svart i fjäderdräkten.

Vigg

Medan vi åt vår grillade mat och fick både kläder och väskor att bli inpyrda med rök så att jag luktade skogsbrand i en vecka så såg vi även några rovfåglar, varav bara en som jag lyckades fota. Ingen bra vinkel eller ljus, men chansen är nog störst för att det är en ormvråk.

Ormvråk?

Vi såg även insektsgnag och honhumlor som försökte hitta bon och det överhuvudtaget en supertrevlig kväll som jag gärna gör om.

Fagning - vad är det?

Fagning... ja, inte ens min farmor visste vad det betydde så det ligger åtminstone tre generationer tillbaka i tiden antar jag då! Fagning är helt enkelt att kratta ihop löv och gammal förna på ängar. I höstas var vi i klassen ute och slåttrade med lie på en liten äng och redan då sa läraren att han skulle bjuda in oss för den fagning man gör på våren varje år. Och detta gjorde vi alltså häromveckan. Han passade på att förhöra oss på de ängsväxterna vi lärde oss i höstas - pinsamt måste jag säga för inte satt namnen inte, varken på svenska eller latin. Men med lite samarbete kunde vi i alla fall få ihop någotsådär okej svar. Till exempel på gullviva (som nu börjat blomma också).

Bladrosett av gullviva

Vi lyckades även lista ut ängsvädd, ängshavre och fick se blad av kärrtistel och mandelblom. Även brudbrödet kunde vi spana in. Brudbröd är en liten växt som roligt nog luktar jenka när man krossar bladen. Ni kommer väl ihåg jenka? Jag brukade alltid köpa 50 öres tuggummin i kiosken när vi väntade på bussen i grundskolan, och jenka är ett av de tuggummina.

Brudbröd

Sedan finns det blommor som inte är naturvärdesindikatorer, men som man inte kan låta bli att älska ändå. Vad sägs om krokus, vitsippa, blåsippa och svalört? Okej, den senare kanske inte är lika känd vid namn.

Vårbukett! Vitsippa, blåsippa och svalört

Buketten ovan plockade jag i skymningen - och det hann bli helt mörkt. Inte helt lätt att plocka blåsippor och inte vitsippor när man inte ser färgerna alls.. Ni vet väl att i vissa län får man inte plocka blåsippor utan dessa är fridlysta?

Krokus

Blåsippa

Vi tillbringade i alla fall cirka sju timmar ute på den pyttelilla ängen och krattade och släpade bort löv och torrt gräs i storm så att hälften flög tillbaka ut på ängen igen, men vi fick bort ganska mycket i alla fall! Tror nog läraren fick ta en promenad dit med kratta igen i lugnare väder och få bort lite mer.

När jag fick och plockade min vårbukett såg jag även pyttesmå "blommor" som jag snabbt insåg var blommande gräs! Detta när jag försökte leta ovanliga svampar i hassellundarna i utkanten av stan. Det är fascinerande hur mycket mer man ser när man börjat lära sig mer. Jag kan ju lugnt säga att det var ganska smått och just gräs tycker jag är svårt att identifiera. Lyckligtvis så hittade jag den ena även vid fagningen, och fick snabbt beskedom att det var "vårfryle" - passande namn för något som blommar tidigt på våren! Blommorna för gräset var bara ca 7-10 cm högt.

Vårfryle

Vårfrylens blomma i svartvitt foto

Det andra gräset bestod av ett litet svart ax, och det kunde vi inte riktigt lista ut från foto så det är ännu okänt.

Okänt gräs

Jag kunde såklart inte låta bli att fota fåglar - som vanligt. Två nya och en gammal goding - den större hackspetten. Läraren berättade att denna individ alltid klättrade uppför pinnen, plockade ett frö från bordet, klättrade ner en bit, hittade sin favoritspricka i pinnen, och satte fast fröet där så hen kunde få upp det gottiga inuti.

Större hackspett

Med lite hjälp från experterna (tidigare elever och läraren) så lyckades vi även identiera en entita - titorna (en och tall) är ju väldigt lika varandra så kan vara svåra. Just entitan ska tydligen ha "slankare" nacke och en mycket liten haklapp, medan talltitan har mer tjurnacke och större haklapp. Entitan är väldigt liten av sig, vilket kanske inte syns på fotona nedan.

Entita

Den sista fågeln lyckades jag identifiera helt utan hjälp och utan att någonsin sett den förut. Jag tog den på en bekants beskrivning: som en steglits, men blekare och enorm näbb. Det är en stenknäck.

Stenknäck

Den hade verkligen fina pastellfärger och har tydligen Sveriges starkaste näbb - antar att namnet "stenknäck" kommer från idén att den kan krossa stenar med sin näbb. Härlig tanke!

Sådär söderöver

Det har varit en himla rulle med 150% skola, några dagar extra jobb, pållar och träning och vilja ut i naturen med kameran och skrivandet på bloggen har fått ligga nere trots att jag fått många fina bilder jag velat lägga upp! Så nu kommer första batchen - dessa är från min Smålandsresa i påskas då jag hälsade på släkten i de mörka skogarna runt Store Mosse (som är ett naturreservat). Vi har ofta varit ute och promenerat där men det här var faktiskt första gången på spångarna som går direkt över mossen. Visst är det sagolikt vackert?

Tystnaden låg verkligen total förutom mängden av fågelsång när jag och släktingen började strosa över vid sju-åtta på morgonen. Och sådan vidder! Jag var verkligen inte beredd på att hitta det mitt i Småland, utan det kändes mer som om man transporterats norrut i ett enda andetag. Luften var stilla och klar - se bara nedan att det var kallt nog att vara rimfrost på spången.

Direkt när vi tagit några steg ut på spångarna så blev vi konfunderande över ett trummande ljud - och länge spanade vi i gräset och tuvorna för det var så svårt att identifiera riktningen på ljudet. Det var helt spöklikt och övernaturligt på något sätt. Men vi insåg snart att var det något som sprang runt oss i cirklar så skulle vi se rörelsen så vi vände blicken uppåt. Mycket riktigt flög där en långnäbbad fågel men i motljuset och på grund av de snabba rörelsen fick jag ingen riktigt bra glimt av den. Ljudet var ju dock väldigt speciellt och det var uppenbart ingen sång utan ett ljud av rörelsen i sig, så det var lätt att söka upp arten när vi väl var hemma - och jag hade hört min första enkelbeckasin!

Enkelbeckasin över Stora Mosse

Två andra fåglar förde också oväsen runt omkring oss varav den ena var väldigt lättidentiferad... tranornas tutande är ju svårt att glömma bort! De hade en riktig morgonkör i horisonten, och ett par passade på att sträcka sina långa vingar i morgonsolen.

Tranor över Stora Mosse

Den andra fågeln var en småfågel och den satt i de ynkliga björkarna som kämpade för sin överlevnad på mossen. Men här och var flög den upp och gjorde några lovar under intensiv sång innan den satte sig igen. Jag fick ingen superbra bild, men jag misstänker starkt sävsparv. Tyvärr hade jag fel (se kommentar!). Detta är tydligen en ängspiplärka! Jag trodde de hade betydligt slankare kropp men alla dessa brunspräckliga småfåglar är ju inte lätta inte! Skönt att det finns duktiga människor som kan hjälpa en på traven.

Sävsparv? Ängspiplärka

Sävsparven har jag visat på bloggen tidigare, då en hane i häckningsdräkt vilket gör det betydligt lättare. Vad jag reagerade på fågeln ovan var att den var väldigt spräcklig och påminde om den större, satta formen jag kom ihåg från sävsparvarna. Med tanke på biotopen verkade också sävsparv vara troligast. Tyvärr gick det inte helt rätt - så ängspiplärka gäller det att komma ihåg denna gång!


Vid det här laget var vi rejält kylslagna (speciellt min fotande fingrar) och tesugna så vi var glada över att komma tillbaka in i skogen igen och närmande oss deras naturum (som olyckligtvis öppnade sent på grund av att folk tydligen inte alls vill jobba tidigt på morgonen på påsk). Det fanns många fåglar i skogen runt naturum och de hade en hel uppsjö med fågelmatningsbord som lockade allt möjligt. Jag såg "de gamla vanliga": bofink, blåmes, talgoxe, och en nötväcka som svepte in, snodde nått frö, svepte bort - i princip samma väg om och om igen precis framför näsan på oss medan vi fikade.

Nötväcka

Min lycka var dock gjord när en väldigt obekymrad kungsfågel skuttade runt bland grenarna precis vid stigen. Jag blev så fast i fotandet av den att min släkting till slut irriterade ropade att det var framdukat och klart. Då sög det till i temagen och jag lämnade kungsfågeln ensam igen.

Kungsfågel

Kungsfågeln är helt makalöst söt. En liten boll - precis som stjärtmesarna men denna har kort stjärt - i mjukt grönbrunt med lite kontraster på vingarna. Jag skulle nog kunna ta den på storleken i sig, men "kronan" gör ju pricken på i:et. En brandgul rand mitt på huvudet gör det oerhört enkelt.

Vi hann med lite mer naturspanande under helgen, även om det höll sig närmare huset. Årets första sädesärla spankulerade förbi utanför tomten till exempel. En gulsparv sjöng febrilt i ett träd också.

På vägen hem till Norrköping igen stannade jag en snabbis utanför Herrebro våtmark (som jag envisas med att kalla Herstadberg i huvudet... vet inte varför). Eftersom jag kom i bil parkerade jag vid Borgs kyrka - så från andra sidan alltså. Fick lite bilder på grågås, tofsvipa, sothöna och så vidare, men även en ny på platsen och en helt ny för mig! Vitkindade gåsen rastade nu i våtmarken. Jämför gärna med kanadagåsen i förra inlägget. Nästan helvitt huvud och det svarta på halsen går hela vägen ner över bröstet.

Vitkindad gås

Min nya art blev en bläsand! Gav också ett väldigt "sött" intryck - precis som kungsfågeln. Hanen har rostrött huvud, blekrosa bröst och gråaktig kropp. Honan är brun, men med betydligt jämnare brun  färg än de flesta andra andhonor jag stött på. Hanen ska ha ett ljust parti på pannan (därav bläsen) men den fick jag ingen vinkel till så såg den aldrig.

Bläsand

Börjar kunna bocka av riktigt många av Sveriges änder nuförtiden - och inte bara tror alla är gräsänder! = framsteg! Hoppas ni också hade en härlig och upplevelsrik påsk så får ni snart se fler fåglar, insekter, blommor och roligt här igen!

En vanlig lördag vid vattnet

Som ni vet som följer bloggen var jag vid Herrebro våtmark i lördags och såg Spetsbergsgäss! Jag är fortfarande lite exalterad, men jag är lika exalterad för alla nya arter jag lyckas spana in - även om det är ganska vanliga! Och trots det tidiga besöket så fanns det flera olika fåglar i Herrebro, varav jag tror ni redan känner till knipa och skrattmås.

Sothöna har jag också beskrivit innan, men nu fick jag några riktigt fina bilder - varav några när de stod på land och också en hel rad under vad jag misstänker var två hanar som rök ihop över en hona. Lite svårt att se när honorna och hanarna är så lika.

Sothönor

Sothönor som ser så snälla ut är riktiga argbiggor ibland!

Förutom sothönorna såg jag även tofsvipor - som är vanliga även på fält. De har ett speciellt läte när de flyger - lite "whoppande" och har väldigt långa vingar som ser bredare ut utåt än inåt. Min mamma kallar dom "vildvittror" för de liknar de där fåglarna i Ronja Rövardotter. Jag kan inte annat än hålla med henne faktiskt! Vackra är dom - speciellt i flykt tycker jag.

Tofsvipa

Det är också ganska uppenbart varför de heter tofsvipa - se den långa tofsen på bakhuvudet. Sen när jag kollade lite på bilderna på tofsviporna (fanns flera stycken på de små öarna i Herrebro) så jämförde jag även med ett andpar som jag då insåg inte alls var gräsänder. Dessa änder var istället ungefär lika stora som tofsvipan (alltså väldigt små för att vara änder) och hade en vit sidolinje och hanen hade ljusare färger än gräsänder. Efter lite hjälp från en identifieringsgrupp på facebook så identifierades de som krickor! Bilderna nedan gör dem inte rättvisa alls, så googla gärna och se hanens vackra färger på huvudet - rostrött och mossgrönt.

Kricka

Krickor i motljus - honan i nedre högra hörnet

Det fanns lite större fåglar också! Förutom Spetsbergsgässen identifierade jag två andra typer av gäss - kanadagäss och grågäss. Kanadagässen blandas ofta ihop med vitkindade gäss - de är båda svartvita gäss med vitt och svart i ansiktet.

Kanadagäss

Kanadagässen har mindre vitt i ansiktet än vitkindade gäss (som nästan har helt vitt huvud). Den svarta halsen hos kanadagässen slutar innan bröstet och kanadagässen är större - lika stora som grågässen som jag också såg. Grågässen är gråbruna med grov, orange näbb och skära ben. Nedan finns lite stilstudier från alla möjliga vinklar.

Grågäss

Jag lyckades också få en riktigt härlig stilstudie när en av dem ruskade om sig. Jag älskar verkligen "snabbtagnings"funktionerna på kameror.

Grågås och knipa (hane)

Jag såg även årets första (för mig) rödhake på ridturen imorse - den sjöng intensivt i ett träd. Ibland önskar jag verkligen att jag kunde ta ridturer och fotografera. Så mycket vilt bryr sig inte alls när hästarna traskar fram, och man kommer mycket närmare än annars. Men tyvärr är pållen inte mycket för att stå still och jag tror inte heller kameran skulle överleva ett fall så det känns lite väl riskabelt.

Tänk även på att om ni klickar på bilderna så dyker de upp i större storlek så det är lättare att se hur allt ser ut!

Vad är väl en dag i skogen?

I fredags blev jag utbjuden till landet på middag, och då menar jag verkligen landet med skog överallt och en enfilig "grusväg" med gräs i mitten. Helt fantastiskt att kunna stänga av allting med stan och krav och bara vara. En hel spahelg hade inte kunnat ge samma sköna känsla av ro.

Utbjuden på middag låter ju lite högtravande, men i det här fallet bestod visiten av myskläder, massa te och god mat vid köksbordet och en liten promenad till ett våtmarksområde. Eftersom min värdinna är förtjust i fåglar så hängde det fullt med fågelbord och fågelmat utanför fönstret, lätt åskådligt från köksbordet. Lyckligtvis (och mycket beräknande från min sida) hade jag med mig min fina nya kamera - min första systemkamera. Bilderna nedan är i stor del tagna genom ett fönster och kanske inte med bästa inställningar, men ändå tydliga nog att kunna identifiera fåglarna.

Jag känner mig lite mätt på de vanliga småfåglarna, och om ni har läst mitt inlägg om fågelmärkning så har ni ju sett ännu finare närbilder på talgoxar och pilfinkar än jag kan erbjuda från min fredagsvisit. Nötväckor såg ni ju iförsig också där, men här kommer lite till. Som ni märker är den röda fläcken under vingarna ganska svårskådlig när man inte håller fågeln i handen och kan lyfta upp vingen, men kanske att det här är en hona med sin något "suddiga" rödhet ut i det vita?

Nötväcka

En fågel som jag inte lyckats fota för första gången förrän i år - pinsamt nog - är domherren. Fick några foton på en promenad i stan häromveckan, men i fredags så fick jag gott om tid att studera både herr och fru av denna art. Frun är ju lite blekare i färgerna och känns igen på så sätt. Jag tycker det är intressant att studera färgfälten på fåglar i olika bilder - t.ex. den stora vita fläcken ovanför stjärten som nästan är osynlig när individen inte har brett ut vingarna.

Herr och fru domare

Jag fick också lära mig att större hackspett tydligen älskar margarin. Ett bra knep inför när jag själv skaffar hus med trädgård och äntligen kan mata fåglar!

Större hackspett, hane

Större hackspett har röda byxor och stort vitt fält på vingarna. Hanen har en röd nackfläck (se den övre mittersta bilden) medan honan saknar denna.

Bofinken är ju Sveriges vanligaste fågel (om ni såg Smartare än en femteklasser häromveckan så vet ni detta redan) men kanske inte lika vanlig vid fågelbord? Jag har inget minne av att ha sett den vid vårt när vi bodde på landet. Men i övrigt brukar den oftast gäcka min kamera precis bortom så många grenar att jag inte får bra foton. Men nedan fick jag ett par bilder på denna roströda lilla skönhet. Jämfört med de bleka domfruarna så ser den ganska rejält röd ut på bröstet.

Bofink

Efter att ha svurit åt deras skygghet ute i stallet, där de omedelbart flaxar iväg utom räckhåll när man går ut på gödselstacken, så lyckades jag också ta lite nära foton på gulsparvar i fredags. Två stycken åtminstone.

Gulsparv

Jag fascinerades framförallt av hur tydligt längsstreckad ryggen var (se mittersta, övre fotot). Såvitt jag har iakttagit gillar gulsparven att leta mat på marken. I skogen när jag sett den har det framförallt varit födosökande på marken och även vid fågelmaten var den aldrig på bollarna eller mathusen. I fallet ovan borde det vara två vuxna hanar, då honor och ungfåglar ska vara mer diskreta i färgen.

Efter lite te och macka så gick vi ut på en liten promenad till den närbelägna våtmarken. Redan på avstånd hörde man tranornas trumpetande, och två par fanns det vid vattnet. Det brukar tydligen vara ett, men i år hade antalet dubblerats.

Tranor

Tydligen ska det vara förväxlingsrisk mellan tranor och hägrar, men jag tycker det är svårt att missa den plymlika stjärten och den annorlunda hållningen. Kroppen hålls lite mer horisontalt, speciellt när den går (se nedre, högra bilden), medan hägern är mer vertikal. Den röda fläcken på huvudet är också karaktäristisk.

I våtmarken fanns även två svanar, och till min glädje var det inte knölsvanen som jag ofta fotograferar ute i skärgården, utan sångsvanar.

Sångsvan

Medan knölsvanens näbb har en svart förtjockad bas (en knöl) och en tydlig S-form på halsen så är sångsvanens näbb rak och enfärgad och halsen hålls mer rak.

För att återgå till småfåglarna så måste jag säga att ibland underlättar det verkligen med bilder för att inse vad man kollar på. Vid matbordet fanns det en flock med grönaktiga, gråbruna individer som jag med en axelryckning antog vara grönfinkar. Att jag inte direkt såg storleksskillnaden är väl för att de hela tiden var i rörelse, men när jag kollade lite snabbt i kameran insåg jag att det var olika arter som skuttade omkring därute. Den större fågeln med jämnare färg var grönfink.

Grönfink

Som hos många andra fåglar har grönfinkens hane starkare färger, framförallt de gröna partierna. Jag gillar också deras mohawkfrisyr... Honan är blekare och med jämnt gråbrun över hela kroppen. Dock har såväl hane some hona gula fält på vingarna och stjärten.

Den mindre grönaktiga fågeln jag såg kollade vi snabbt upp i en fågelbok - grönsiska. Mina första fotade grönsiska (tror jag). Betydligt mer lik grönfinken i färgerna än vad jag trott, förutom de stora inslagen svart som jag borde noterat direkt.

Grönsiska

Grönsiskan är uppenbart liten - se bara jämförelsen med pilfinken i nedre vänstra hörnet! Hanen har svart panna och hakklapp och mer färggrann. I högra kanten ser ni skillnaden på honan (längst fram), hanen (i mitten) och en hona av arten grönfink. Även övre, andra bilden från höger är en hane (t.v.) och en hona (t.h.) framifrån.

Så. Nu har jag lärt mig skillnaden där i alla fall! Ser så mycket fram emot att kunna mata fåglar själv och betrakta dem varje dag och sätta upp fågelholkar. En dag ska jag ha mitt egna hus mitt i skogen - tills dess får jag hälsa på folk som lever i denna lyx. Och ta med kamera.

Ha det gott, så ska ni inom kort få en utförligare rapport av lördagsbesöket i Herrebro våtmark (ni har ju redan fått se Spetsbergsgässen).

En ovanlig iakttagelse?

Tog en tidig tur till Herrebro våtmark under lördagseftermiddagen. Jag misstänkte att det inte skulle finnas så många fåglar än, och det gjorde det inte. Dock ska man ju inte räkna allt i kvantitet - det finns ju kvalitet också! Det verkar nämligen som att jag lyckades se en art som bara passerar över Sverige på vägen till sina häckningsplatser i Svalbard, Island eller Grönland. Och det kanske inte är så att den är så ovanlig egentligen, men den passerar bara Sverige nu på våren och sen när den flyger tillbaka till vinterkvarteren på hösten. I alla fall, den heter Spetsbergsgås. Kännetecken är rosa näbb, rosa ben, en ljus rygg och mörkt huvud och vitt i stjärten. Nu är det ju dock så att de gråaktiga gässen vi ser i Sverige är ganska lika varandra. Grågåsen står ut med sina grova näbb. Nedan kan ni se skillnaden mellan grågässen och de två andra gässen jag såg.

Två grågäss i förgrunden, två Spetsbergsgäss(?) i bakgrunden

På grund av det fina kvällsljuset är det ju dock lite svårt att se om ryggen är ljus eller inte. Jämfört med grågässen är ju näbben mindre, den är också rosafärgad med mörka partier. Att huvudet är mörkare är kanske inte uppenbart heller tyvärr. Lite förvirrande finns det också ett ljust parti vid näbbens bas. Det finns en gås som heter bläsgås som har en vit panna - mycket tydligare vitt än här, men en ungfågel av bläsgäss har inte denna tydliga vita panna. Vad är då skillnaden mellan en ung bläsgås och Spetsbergsgäss? De har olika färger på benen - bläsgås har orangea, Spetsbergsgäss har rosa. Så jag har tur att jag tog så många foton... för det kommer fler (men nu retar det mig att jag rensade kameraminnet lite väl intensivt innan jag såg att det fanns något annat än grågäss).

Spetsbergsgäss?

Nu har gässen simmat i land och vi kan se ben! Jippi! Jag tycker i alla fall att benen ser rosa ut? Fortfarande svårt att se ryggens färg dock. Näbben ser rosa ut även här, vilket utesluter sädgås (som är betydligt vanligare att se i Sverige).

Något annat man kan se hos bläsgäss (i alla fall vuxna) och inte på Spetsbergsgäss är tvärstreckat bröst. Bilden ovan är väldigt överexponerad men nedan finns några söta bilder från när de just stigit upp ur vattnet och känner sig smutsiga.

Grågäss (ovan: i bakgrunden. Nedan: till vänster) och Spetsbergsgäss (?) (de andra två)

Ovan ser i alla fall inte jag några tvärstreck på bröstet och benen, trots att bilderna inte är helt skarpa så ser väl benen rosa ut på alla bilderna? Det går också att se skillnaden i färg på huvud/hals mellan grågåsen och de andra gässen. Jag hoppas i alla fall att det verkligen är Spetsbergsgäss (i annat fall har jag rapporterat fel till Svalan).

Ni ska snart få bilderna från en dagstur ut i skogen samt övriga bilder från Herrebro, men tills dess får ni nöja er med dessa!

Arga mesar

Mesar är tydligen de värsta. Att ringmärka alltså. En kall, ruggig höstdag satte vi upp ett tunnt, tunnt nät utanför en skolsal och satte igång att vänta på intressanta fångster. Detta är inte så lätt som det låter. 1) vem som helst får inte fånga in fåglar så här utan det krävs etisk prövning 2) fågeljäklarna är duktiga på att undvika nätet.

En av de första fångsterna var iallafall en mes. Det var då vi fick lära oss att mesar, de siktar mot nagelbanden och när de bitit till, då släpper de helst inte.

1) fågel som hänger i nätet 2) ung blåmes med skadade vingpennor
3) blåmes som inte ville flyga 4) blåmes med fina färger

Nästa art var talgoxe. De är i princip lika illa som mesarna (båda arterna hör ju till samma familj som också kallas titor - till mitt höga nöje benämns dessa "tits" på engelska). Talgoxarna går att könsbestämma genom att se hur mycket svart de har på magen. Mycket svart = hane.

Inte så jättelycklig talgoxe med fina pennor (går att se ålder på färgerna)
och med svart mage och fin ring runt benet

Just det, vad var det vi gjorde då, förutom att fånga dem i nät och allmänt irritera små fåglar? Först och främst satte vi på en ring på benet (notera hur fåglarna på de översta bilderna surt biter vår stackars lärare i fingret). Sedan mättes vingarna. Allt som mättes skrevs ner på ett speciellt papper.

1) Arg talgoxe får vingen mätt. 2) Lika arg blåmes får ring runt benet
3) Pilfink får vingen mätt 4) ringmärkning

Vi bedömde också ålder och kön i de fall det var möjligt, samt hur välgödda de var genom att spana efter organ under huden. Syns inte organen finns det gott om fett. Vi vägde dock också fåglarna - det är såpass avancerat så man stoppar dem upponer i en gammal filmrullehållare.

Som synes är vissa fåglar större än andra....

Förutom blåmesar och talgoxar lyckades vi även fånga två nötväckor, en hona och en hane. Skillnaden syns i hur skarp skillnaden är mellan det röda och vita under vingen. Nedan syns en hane. Nötväckan är ju den enda fågeln i Sverige som rör sig med näbben nedåt på stammarna.

Nötväcka, hane

Vi fångade även pilfinkar, men där är det stört omöjligt att se skillnad på hona och hane. Skillnaden på en pilfink och en gråsparv är framförallt att gråsparven är grå på huvudet. Hos gråsparvarna är det också möjligt att särskilja hanarna och honorna.

I slutänden lyckades vi alltså fånga fyra fågelarter (men nått dussin fåglar totalt). Vi jagade intensivt efter en stare, men tyvärr så undslapp den oss. Nedan kan ni se tre av de arterna som vi fångade i en och samma bild.