En vanlig lördag vid vattnet

Som ni vet som följer bloggen var jag vid Herrebro våtmark i lördags och såg Spetsbergsgäss! Jag är fortfarande lite exalterad, men jag är lika exalterad för alla nya arter jag lyckas spana in - även om det är ganska vanliga! Och trots det tidiga besöket så fanns det flera olika fåglar i Herrebro, varav jag tror ni redan känner till knipa och skrattmås.

Sothöna har jag också beskrivit innan, men nu fick jag några riktigt fina bilder - varav några när de stod på land och också en hel rad under vad jag misstänker var två hanar som rök ihop över en hona. Lite svårt att se när honorna och hanarna är så lika.

Sothönor

Sothönor som ser så snälla ut är riktiga argbiggor ibland!

Förutom sothönorna såg jag även tofsvipor - som är vanliga även på fält. De har ett speciellt läte när de flyger - lite "whoppande" och har väldigt långa vingar som ser bredare ut utåt än inåt. Min mamma kallar dom "vildvittror" för de liknar de där fåglarna i Ronja Rövardotter. Jag kan inte annat än hålla med henne faktiskt! Vackra är dom - speciellt i flykt tycker jag.

Tofsvipa

Det är också ganska uppenbart varför de heter tofsvipa - se den långa tofsen på bakhuvudet. Sen när jag kollade lite på bilderna på tofsviporna (fanns flera stycken på de små öarna i Herrebro) så jämförde jag även med ett andpar som jag då insåg inte alls var gräsänder. Dessa änder var istället ungefär lika stora som tofsvipan (alltså väldigt små för att vara änder) och hade en vit sidolinje och hanen hade ljusare färger än gräsänder. Efter lite hjälp från en identifieringsgrupp på facebook så identifierades de som krickor! Bilderna nedan gör dem inte rättvisa alls, så googla gärna och se hanens vackra färger på huvudet - rostrött och mossgrönt.

Kricka

Krickor i motljus - honan i nedre högra hörnet

Det fanns lite större fåglar också! Förutom Spetsbergsgässen identifierade jag två andra typer av gäss - kanadagäss och grågäss. Kanadagässen blandas ofta ihop med vitkindade gäss - de är båda svartvita gäss med vitt och svart i ansiktet.

Kanadagäss

Kanadagässen har mindre vitt i ansiktet än vitkindade gäss (som nästan har helt vitt huvud). Den svarta halsen hos kanadagässen slutar innan bröstet och kanadagässen är större - lika stora som grågässen som jag också såg. Grågässen är gråbruna med grov, orange näbb och skära ben. Nedan finns lite stilstudier från alla möjliga vinklar.

Grågäss

Jag lyckades också få en riktigt härlig stilstudie när en av dem ruskade om sig. Jag älskar verkligen "snabbtagnings"funktionerna på kameror.

Grågås och knipa (hane)

Jag såg även årets första (för mig) rödhake på ridturen imorse - den sjöng intensivt i ett träd. Ibland önskar jag verkligen att jag kunde ta ridturer och fotografera. Så mycket vilt bryr sig inte alls när hästarna traskar fram, och man kommer mycket närmare än annars. Men tyvärr är pållen inte mycket för att stå still och jag tror inte heller kameran skulle överleva ett fall så det känns lite väl riskabelt.

Tänk även på att om ni klickar på bilderna så dyker de upp i större storlek så det är lättare att se hur allt ser ut!

Vad är väl en dag i skogen?

I fredags blev jag utbjuden till landet på middag, och då menar jag verkligen landet med skog överallt och en enfilig "grusväg" med gräs i mitten. Helt fantastiskt att kunna stänga av allting med stan och krav och bara vara. En hel spahelg hade inte kunnat ge samma sköna känsla av ro.

Utbjuden på middag låter ju lite högtravande, men i det här fallet bestod visiten av myskläder, massa te och god mat vid köksbordet och en liten promenad till ett våtmarksområde. Eftersom min värdinna är förtjust i fåglar så hängde det fullt med fågelbord och fågelmat utanför fönstret, lätt åskådligt från köksbordet. Lyckligtvis (och mycket beräknande från min sida) hade jag med mig min fina nya kamera - min första systemkamera. Bilderna nedan är i stor del tagna genom ett fönster och kanske inte med bästa inställningar, men ändå tydliga nog att kunna identifiera fåglarna.

Jag känner mig lite mätt på de vanliga småfåglarna, och om ni har läst mitt inlägg om fågelmärkning så har ni ju sett ännu finare närbilder på talgoxar och pilfinkar än jag kan erbjuda från min fredagsvisit. Nötväckor såg ni ju iförsig också där, men här kommer lite till. Som ni märker är den röda fläcken under vingarna ganska svårskådlig när man inte håller fågeln i handen och kan lyfta upp vingen, men kanske att det här är en hona med sin något "suddiga" rödhet ut i det vita?

Nötväcka

En fågel som jag inte lyckats fota för första gången förrän i år - pinsamt nog - är domherren. Fick några foton på en promenad i stan häromveckan, men i fredags så fick jag gott om tid att studera både herr och fru av denna art. Frun är ju lite blekare i färgerna och känns igen på så sätt. Jag tycker det är intressant att studera färgfälten på fåglar i olika bilder - t.ex. den stora vita fläcken ovanför stjärten som nästan är osynlig när individen inte har brett ut vingarna.

Herr och fru domare

Jag fick också lära mig att större hackspett tydligen älskar margarin. Ett bra knep inför när jag själv skaffar hus med trädgård och äntligen kan mata fåglar!

Större hackspett, hane

Större hackspett har röda byxor och stort vitt fält på vingarna. Hanen har en röd nackfläck (se den övre mittersta bilden) medan honan saknar denna.

Bofinken är ju Sveriges vanligaste fågel (om ni såg Smartare än en femteklasser häromveckan så vet ni detta redan) men kanske inte lika vanlig vid fågelbord? Jag har inget minne av att ha sett den vid vårt när vi bodde på landet. Men i övrigt brukar den oftast gäcka min kamera precis bortom så många grenar att jag inte får bra foton. Men nedan fick jag ett par bilder på denna roströda lilla skönhet. Jämfört med de bleka domfruarna så ser den ganska rejält röd ut på bröstet.

Bofink

Efter att ha svurit åt deras skygghet ute i stallet, där de omedelbart flaxar iväg utom räckhåll när man går ut på gödselstacken, så lyckades jag också ta lite nära foton på gulsparvar i fredags. Två stycken åtminstone.

Gulsparv

Jag fascinerades framförallt av hur tydligt längsstreckad ryggen var (se mittersta, övre fotot). Såvitt jag har iakttagit gillar gulsparven att leta mat på marken. I skogen när jag sett den har det framförallt varit födosökande på marken och även vid fågelmaten var den aldrig på bollarna eller mathusen. I fallet ovan borde det vara två vuxna hanar, då honor och ungfåglar ska vara mer diskreta i färgen.

Efter lite te och macka så gick vi ut på en liten promenad till den närbelägna våtmarken. Redan på avstånd hörde man tranornas trumpetande, och två par fanns det vid vattnet. Det brukar tydligen vara ett, men i år hade antalet dubblerats.

Tranor

Tydligen ska det vara förväxlingsrisk mellan tranor och hägrar, men jag tycker det är svårt att missa den plymlika stjärten och den annorlunda hållningen. Kroppen hålls lite mer horisontalt, speciellt när den går (se nedre, högra bilden), medan hägern är mer vertikal. Den röda fläcken på huvudet är också karaktäristisk.

I våtmarken fanns även två svanar, och till min glädje var det inte knölsvanen som jag ofta fotograferar ute i skärgården, utan sångsvanar.

Sångsvan

Medan knölsvanens näbb har en svart förtjockad bas (en knöl) och en tydlig S-form på halsen så är sångsvanens näbb rak och enfärgad och halsen hålls mer rak.

För att återgå till småfåglarna så måste jag säga att ibland underlättar det verkligen med bilder för att inse vad man kollar på. Vid matbordet fanns det en flock med grönaktiga, gråbruna individer som jag med en axelryckning antog vara grönfinkar. Att jag inte direkt såg storleksskillnaden är väl för att de hela tiden var i rörelse, men när jag kollade lite snabbt i kameran insåg jag att det var olika arter som skuttade omkring därute. Den större fågeln med jämnare färg var grönfink.

Grönfink

Som hos många andra fåglar har grönfinkens hane starkare färger, framförallt de gröna partierna. Jag gillar också deras mohawkfrisyr... Honan är blekare och med jämnt gråbrun över hela kroppen. Dock har såväl hane some hona gula fält på vingarna och stjärten.

Den mindre grönaktiga fågeln jag såg kollade vi snabbt upp i en fågelbok - grönsiska. Mina första fotade grönsiska (tror jag). Betydligt mer lik grönfinken i färgerna än vad jag trott, förutom de stora inslagen svart som jag borde noterat direkt.

Grönsiska

Grönsiskan är uppenbart liten - se bara jämförelsen med pilfinken i nedre vänstra hörnet! Hanen har svart panna och hakklapp och mer färggrann. I högra kanten ser ni skillnaden på honan (längst fram), hanen (i mitten) och en hona av arten grönfink. Även övre, andra bilden från höger är en hane (t.v.) och en hona (t.h.) framifrån.

Så. Nu har jag lärt mig skillnaden där i alla fall! Ser så mycket fram emot att kunna mata fåglar själv och betrakta dem varje dag och sätta upp fågelholkar. En dag ska jag ha mitt egna hus mitt i skogen - tills dess får jag hälsa på folk som lever i denna lyx. Och ta med kamera.

Ha det gott, så ska ni inom kort få en utförligare rapport av lördagsbesöket i Herrebro våtmark (ni har ju redan fått se Spetsbergsgässen).

En ovanlig iakttagelse?

Tog en tidig tur till Herrebro våtmark under lördagseftermiddagen. Jag misstänkte att det inte skulle finnas så många fåglar än, och det gjorde det inte. Dock ska man ju inte räkna allt i kvantitet - det finns ju kvalitet också! Det verkar nämligen som att jag lyckades se en art som bara passerar över Sverige på vägen till sina häckningsplatser i Svalbard, Island eller Grönland. Och det kanske inte är så att den är så ovanlig egentligen, men den passerar bara Sverige nu på våren och sen när den flyger tillbaka till vinterkvarteren på hösten. I alla fall, den heter Spetsbergsgås. Kännetecken är rosa näbb, rosa ben, en ljus rygg och mörkt huvud och vitt i stjärten. Nu är det ju dock så att de gråaktiga gässen vi ser i Sverige är ganska lika varandra. Grågåsen står ut med sina grova näbb. Nedan kan ni se skillnaden mellan grågässen och de två andra gässen jag såg.

Två grågäss i förgrunden, två Spetsbergsgäss(?) i bakgrunden

På grund av det fina kvällsljuset är det ju dock lite svårt att se om ryggen är ljus eller inte. Jämfört med grågässen är ju näbben mindre, den är också rosafärgad med mörka partier. Att huvudet är mörkare är kanske inte uppenbart heller tyvärr. Lite förvirrande finns det också ett ljust parti vid näbbens bas. Det finns en gås som heter bläsgås som har en vit panna - mycket tydligare vitt än här, men en ungfågel av bläsgäss har inte denna tydliga vita panna. Vad är då skillnaden mellan en ung bläsgås och Spetsbergsgäss? De har olika färger på benen - bläsgås har orangea, Spetsbergsgäss har rosa. Så jag har tur att jag tog så många foton... för det kommer fler (men nu retar det mig att jag rensade kameraminnet lite väl intensivt innan jag såg att det fanns något annat än grågäss).

Spetsbergsgäss?

Nu har gässen simmat i land och vi kan se ben! Jippi! Jag tycker i alla fall att benen ser rosa ut? Fortfarande svårt att se ryggens färg dock. Näbben ser rosa ut även här, vilket utesluter sädgås (som är betydligt vanligare att se i Sverige).

Något annat man kan se hos bläsgäss (i alla fall vuxna) och inte på Spetsbergsgäss är tvärstreckat bröst. Bilden ovan är väldigt överexponerad men nedan finns några söta bilder från när de just stigit upp ur vattnet och känner sig smutsiga.

Grågäss (ovan: i bakgrunden. Nedan: till vänster) och Spetsbergsgäss (?) (de andra två)

Ovan ser i alla fall inte jag några tvärstreck på bröstet och benen, trots att bilderna inte är helt skarpa så ser väl benen rosa ut på alla bilderna? Det går också att se skillnaden i färg på huvud/hals mellan grågåsen och de andra gässen. Jag hoppas i alla fall att det verkligen är Spetsbergsgäss (i annat fall har jag rapporterat fel till Svalan).

Ni ska snart få bilderna från en dagstur ut i skogen samt övriga bilder från Herrebro, men tills dess får ni nöja er med dessa!

Arga mesar

Mesar är tydligen de värsta. Att ringmärka alltså. En kall, ruggig höstdag satte vi upp ett tunnt, tunnt nät utanför en skolsal och satte igång att vänta på intressanta fångster. Detta är inte så lätt som det låter. 1) vem som helst får inte fånga in fåglar så här utan det krävs etisk prövning 2) fågeljäklarna är duktiga på att undvika nätet.

En av de första fångsterna var iallafall en mes. Det var då vi fick lära oss att mesar, de siktar mot nagelbanden och när de bitit till, då släpper de helst inte.

1) fågel som hänger i nätet 2) ung blåmes med skadade vingpennor
3) blåmes som inte ville flyga 4) blåmes med fina färger

Nästa art var talgoxe. De är i princip lika illa som mesarna (båda arterna hör ju till samma familj som också kallas titor - till mitt höga nöje benämns dessa "tits" på engelska). Talgoxarna går att könsbestämma genom att se hur mycket svart de har på magen. Mycket svart = hane.

Inte så jättelycklig talgoxe med fina pennor (går att se ålder på färgerna)
och med svart mage och fin ring runt benet

Just det, vad var det vi gjorde då, förutom att fånga dem i nät och allmänt irritera små fåglar? Först och främst satte vi på en ring på benet (notera hur fåglarna på de översta bilderna surt biter vår stackars lärare i fingret). Sedan mättes vingarna. Allt som mättes skrevs ner på ett speciellt papper.

1) Arg talgoxe får vingen mätt. 2) Lika arg blåmes får ring runt benet
3) Pilfink får vingen mätt 4) ringmärkning

Vi bedömde också ålder och kön i de fall det var möjligt, samt hur välgödda de var genom att spana efter organ under huden. Syns inte organen finns det gott om fett. Vi vägde dock också fåglarna - det är såpass avancerat så man stoppar dem upponer i en gammal filmrullehållare.

Som synes är vissa fåglar större än andra....

Förutom blåmesar och talgoxar lyckades vi även fånga två nötväckor, en hona och en hane. Skillnaden syns i hur skarp skillnaden är mellan det röda och vita under vingen. Nedan syns en hane. Nötväckan är ju den enda fågeln i Sverige som rör sig med näbben nedåt på stammarna.

Nötväcka, hane

Vi fångade även pilfinkar, men där är det stört omöjligt att se skillnad på hona och hane. Skillnaden på en pilfink och en gråsparv är framförallt att gråsparven är grå på huvudet. Hos gråsparvarna är det också möjligt att särskilja hanarna och honorna.

I slutänden lyckades vi alltså fånga fyra fågelarter (men nått dussin fåglar totalt). Vi jagade intensivt efter en stare, men tyvärr så undslapp den oss. Nedan kan ni se tre av de arterna som vi fångade i en och samma bild.

Fantastiska flygfän

Efter ett par inlägg med smått och kräligt tänkte jag ge er något vackert att vila ögonen på. De flesta av fotona tog jag under en tripp till skärgården i mitten av september. Av någon anledning satt en handfull olika flygfän på sjöbodväggen, tillsammans i en hörnet nära ett spindelnät. Jag hittade inga fjärilar på någon annan vägg på ön. Min vilda teori är att spindeln på något sätt använde feromoner eller något för att locka insekter till sig - men jag vet inte om detta någonsin sker på riktigt. Jag får forska lite om det. Kanske som examensuppsats?

1) dagfjäril 2) grönt ekfly 3) lövmätare

Dessa tre vackra lepidoptera (fjärilar) ovan fotade jag dock under exkursioner med skolan. Den längst till höger måste man tydligen spana in genitalierna för att säkert artbestämma... Jag har ingen plan på att göra övergrepp på fjärilar. Om ni vill spana in en släkting till det gröna ekflyt så hittar ni föränderligt ekfly i mitt inlägg från 6 september 2014.

1) Potatisstamfly 2) okänd 3) Grått höstfly
4) okänd 5) Vitbrokig rosenhöstvecklare

De två okända ovan har jag jobbat på men inte kunnat identifiera. Speciellt nr 4 är irriterande - tycker att den borde vara lätt, men färgteckningen stämmer inte med någon fjäril som borde vara vaken i september. Mitt favoritnamn är nr 5 - hur långt som helst för en fjäril som var ca 7 mm hög.

Grönglänsande metallfly

Det grönglänsande metallfly är helt fantastisk - se på den framifrån! Ser ut som en sköld från en afrikansk stam! Så vacker.

Höstflikmätare

Höstflikmätare! Den ser precis ut som en björklöv om hösten och framifrån ser den lite ut som en fluffig, gul barnprogramssak.  De häftiga antennerna tyder på att det är en hane - de är till för att känna av feromoner som honorna avger för att reproducera sig. Nu över till lite större flygande fän! En hel bunt fåglar - blåmesen fotade jag på Missjö medan de andra fotade jag på en åkerholme under skolarbetet. De flesta är pilfinkar, men den bredvid blåmesen är något annat. Jag tyckte den såg gul ut under flykt, så kanske en gulsparv.

Sen är det inte bara flygande fän jag har fotat. Nedan ser ni två foton från Missjö, en öronmanet (som aldrig bränns oavsett om den är röd eller blå) och troligen en mink. Öronen på öronmaneten är egentligen könsorganen - det ni. Minken är ju inte naturlig för Sverige, utan kommer från utsläppta farmar. Tyvärr orsakar de problem för fågellivet eftersom de gärna äter äggen. Just markhäckande fåglar har minskat i skärgården, kanske till följd av det ökande antalet minkar.

Och lite vackert att se på. En mycket gammal, död ek mitt i en granplantering. Jag blev helt förälskad i den. Därefter ett foto från Ycke naturskog - helt fantastisk barrskog med mycket gamla träd och många ovanligare arter. Väl värt ett besök. Sedan ett foto från "ekgläntan" på Missjö. Tyvärr väldigt unga ekar utan intressanta arter, men en dag kanske de växt till sig, synd bara att det nog krävs mer än hundra år och alltså ingenting jag kommer få se.

För att avsluta blogginlägget kommer en fråga - vad fasiken är det här? Varken vi i klassen eller läraren har någon aning. Jag misstänker att det är någon typ av svamp eftersom det ser ut som den har mycel över löven. Om ni har någon aning alls - säg till!

Svampar som vispat smör

Efter alla smådjur i förra inlägget tänkte jag börja med lite växter och svampar denna gång.Vi börjar med några vackra lavar och mossor. Längst ut till höger på övre raden ser ni vitmosslav som är mycket lätt att känna igen på sina rosa "pluttar" och ljustgröna bål. Längst ner till höger ser ni grön sköldmossa som alltså bara är en liten grön cylinder på ett skaft. Det är ovanligt att man ser dem i små skogar som här - snarare växer den en eller två tillsammans. Den gillar riktigt nedbruten ved och är nästan omöjlig att se om man inte sätter näsan till veden. I övrigt har jag misslyckats med att identifiera arterna på bilderna. Den gröna uppe till vänster är en mycket vacker lav i alla fall, den växte tydlig och stor på en gammal björk i en hage. Till höger om denna är en oanselig lav med små grå pluttar. Nere till vänster är något som jag inte vet om det är en svamp eller lav! Rosa-violetta skålar. Jag tänkte först lav, men börjar bli osäker. Och så fick ni ett kryp på bilden också! Bara för att ni saknade dem så. Nere till mitten är bara vanlig mossa (björnmossa kanske?) med mycket intressant struktur i toppen - liksom "tallrikar" där den verkar växa vidare.

 

Svamptiden börjar bärga mot slutet nu, men rykten gör gällande att det har varit ett superår för svampplockare. Mina klasskamrater har i alla fall lätt distraherats av trattkantareller och vanliga kantareller i skogarna (till min mammas förtret plockade jag inga åt henne). Jag har inte riktigt brytt mig om att fota ätsvampar utan lite roliga istället.

Här var en himla massa fingersvampar! Den längst till vänster är en kandelabersvamp - gillar att växa på död, fallna aspar. Därefter kommer en korallfingersvamp som är stora, dm-höga samlingar som växer på marken. Därefter är en okänd fingersvamp medan det lilla vita "trädet" till höger om mitten är en vit vedfingersvamp. Sedan ännu en fingersvamp som gillar ved och allra sist vita spöklika figurer som växte i gräset i en hage.

Ännu en vacker, udda svamp är skålsvamparna. De bruna och orangea till vänster gillar t.ex. att växa i grovt grus på vägarna.

Ovan ser ni tre hyfsat lika svampar, två jordstjärnor som först har formen till vänster och sedan "lyfter upp sig" genom att fälla flikarna nedåt. Dessa växer gärna under kjolgranar - granar med låga hängande grenar med tjock barrmatta under sig. Golfbollen till höger är en supervacker röksvamp.

Sen kommer vi till de mindre svamparna som hör till samma typ som de som kommer här nedan. De till vänster och de i mitten är förmodligen båda "vargmjölk", varav de bruna är gamla och mogna medan de orangerosa är "yngre". Till höger lyser den gröna skålsvampen turkosaktigt ur mossan. Denna kan lätt hittas även när den inte har fruktkroppar (skålarna) eftersom den färgar veden i samma turkosaktiga färg.

Sedan finns det svampar som inte riktigt är svampar men ändå liksom lite som svampar. Komplicerat? Ja lite smått... Slemsvamp är lite mer som en amöba, den kan röra på sig och äter bakterier och annat gottigott. Det färggranna som oftast är det som syns är fruktkroppar - alltså hur den sprider sig vidare. Till höger på bilden ovan är det lätt igenkänneliga "trollsmöret" och det såg verkligen ut som vispat smör! Kändes som det också... kladdigt värre.

Sen glömde jag ju några kryp senast!! Klantigt av mig - så nedan kommer dessa roliga! Mina favoriter är den svarta skalbaggslarven med dess pansarlika utseende samt den ljusa tusenfotingen. Tyvärr har jag ännu inte hittat någon särskilt bra hemsida för att identifiera larver - behöver kanske lägga ner några kronor på att köpa en bra bok (om det finns?).

1) mätarlarv 2) skalbaggelarv 3) tusenfoting
4) fjärilslarv 5) gräsulvslarv 5) snigel

Hade tänkt bjuda er på fjärilar och sånt vackert, men det blev så mycket svampar att ni får vänta tills nästa inlägg!

Kräliga kryp

Äntligen älgjakt! Och det säger jag inte för jag vill skjuta på oskyldiga djur utan för att äntligen får man en liten paus från alla exkursioner. Om än roliga, så blir jag riktigt slut av 8 timmars utevistelse och blir för hjärndöd för att skriva inlägg. Däremot har jag fått massor av chanser för foton och tyvärr får jag inte plats med alla, men några har jag fixat ihop iallafall.

Först till det kräliga! En hel hög med grodor och paddor har krupit över min väg och blivit fångade (ibland efter rätt så dråpliga jakter). Den understa rader av grodor är en åkergroda. Troligtvis är de andra av vanlig groda - men det är oftast småsaker som skiljer, inte bara färgen. Paddorna är förmodligen vanlig padda. Dessa tre arter är de som är allmänna i Sverige, resten är rödlistade (alltså utrotningshotade).

Tillräckligt kräligt? Inte alls? Då får ni lite till, i form av en kopparödla, som inte är en orm utan ett ödla. Den har fjäll och kan blinka (vilket ödlor kan men inte ormar). Det är inte jag som håller i den, utan en modig klasskompis.

Från kräligt till kryp. Vi skulle leta växter, lavar och mossor och sånt men jag blev distraherade av rörlig natur och fotade en hel bunt av blandade insekter. Speciellt roligt var eldlössens orgier - fast läraren bestämt hävdade att de faktiskt svärmar för att leta bohålor också.

1) tordyvel 2&3) eldlus, de samlas hjärna i barksprickor 4) okänd
5) Grön bärfis 6) Rödbent bärfis 7&8) stritar

Sen fanns det insekter vi faktiskt skulle kolla efter. I alla fall den sista i gänget, en trumgräshoppa. Dessa lever bara i torra, solbelysta slänter och när hanarna flyger låter de trummande och deras vingar är knallröda och lyser verkligen. Honorna har också röda vingar, men de är usla på att flyga. Detta är anledningen till att de är så ovanliga och inte sprids särskilt långt.

1) stor vårtbitare 2-5) gräshoppor 6-8) trumgräshoppa

Nu ska alla arachnofober bläddra fort, för här kommer en hel samling av spindlar (och en harkrank och något okänt fly = fjäril). Om ni zoomar in ordentligt kan ni undersöka ögonen på spindel nr 2 vilket är ett utmärkt sätt att släktbestämma spindlar. De två på sidorna är opiliones - en speciell typ av spindlar med en sammanhängande kropp.

För att ni inte ska bli helt avskräckta, så finns det något oerhört vackert med spindlar också som jag aldrig sett innan - vissa gör ett strutformat nät.

Och sen finns det vanliga spindelnät som ser ut som dyra smycken i morgondimman. Vackert, inte sant? (tyvärr också oerhört blött - borde haft regnbyxor denna dag trots att det inte hade regnat något) Fördelen med dagg på spindelnät? Man får inte panik lika ofta för man ser spindelnätet innan de fastnar i ögonfransarna...

Allra sist kommer några riktigt vackra insekter som är min absoluta favorit - sländor! I detta fall stora trollsländor varav en faktiskt landade på min hand! Det är den översta till höger. Jag tror att stackaren frös för den satt först på vår varma bil och sen landade glatt på min hand under en liten stund innan den insåg att jag var varm för att jag levde och kanske ville äta opp den... De övriga har jag fotat på Missjö - denna underbara ö. Som ni ser sitter den ena upp i trädkronan! Tror aldrig jag har sett det förut, men den trivdes bra där. Satt som en liten fågel och spanade efter byten (eller tjejer, vem vet?).

Tack för denna gång! Ni får ännu en bunt bilder inom kort, varav flera vackra kryp och ett helt gäng svampar, mossor och lavar. Och om ni har spenderat sommaren med att sola och inte spana in naturen - det är inte försent ännu! Om ni bara vågar utsätta er själva för älglössen (dessa äckliga #&%" kryp) så är mossor och lavar extra vackra så här i höstens fuktighet.