Betydelsen av ett foto

För lite mer än två år sedan förändrades allt; det är ju så som de säger i alla fall. Jag ville inte inse det då - när hoppet fortfarande levde och man tänkte att allt kommer gå och man räknade på procentchanser. Men så här i efterhand så minns jag fortfarande hur jag satt där i bilen på sjukhusparkeringen och ringde min bäste vän och berättade allt och intalade mig själv samtidigt som jag intalade honom att allt skulle gå bra. Pappa skulle överleva. Cancer kan botas idag. Jag kan fortfarande känna telefonen i handen, mot örat. Jag kan nog gå tillbaka dit och peka på vilken parkeringsruta jag stod i. Konstigt nog kommer jag inte ihåg det andra lika tydligt. Jag tror det var den gången jag suttit med pappa på akuten till sent på natten. Jag tror jag borde ha varit hemma en sväng och sedan återvänt på morgonen. Eller om vi hade åkt in tidigt på morgonen den gången? Gångerna blandas ihop. Till slut hittade jag till akuten i sömnen.

Jag har en bild jag vet att pappa inte ville att jag skulle visa. En bild från mitt (vårt) allra första besök vid Herrebro våtmark, där han går över den lilla bron. Han såg inte att jag tog bilden för han har ryggen mot mig, men jag visade den för honom. Han gillade att kolla på min foton - eller i alla fall stod han ut med det. Vi gillade ofta samma bilder. Han tyckte att jag var duktig, på riktigt.

Denna bild gillade han inte. Den första cytostatikan hade inte tagit bra så de hade gett honom andra cellgifter som gjorde att han tappat allt hår. Han tyckte han såg ut som en alien - hans ord. Och det kändes fel på nått sätt, att se pappa utan hår. Han hade alltid en tjock kalufs, spretig för han hade sovit konstigt och sedan inte kollat i spegeln på morgonen. Och mustasch. Han var inte kal och vit på huvudet. Men egentligen var det ju ett tecken på styrka - att han kämpade. Att han orkade - trots operationer och påsar på magen som tog hand om det hans kropp inte kunde och trots mediciner i kroppen och tröttheten och smärtan. Han orkade. Han cyklade hela jävla vägen till Herrebro. Han gick över spångarna och upp i tornet och stod och spanade på fåglar som han inte kunde nått namn på. Han ville se rovfåglar sa han en gång - och då trodde vi inte att vi hade gjort det även om jag senare fick reda på att det hade vi visst. En örn till och med. Jag har den på foto. Pappa som egentligen aldrig var jätteintresserad av fågelskådning och aldrig gjort sånt själv såvitt jag vet. Men han tyckte ändå det var kul tror jag. Även om han kanske mest gjorde det för att vara med mig.

Örnen vi såg

För mig kommer Herrebro våtmark alltid vara en plats så starkt kopplad till pappa. Fast det egentligen inte var hans plats, utan min. Bara för att han älskade mig så mycket att han följde med. Orkade följa med.

Jag önskar att jag kunde tillbringa resten av livet med att åka dit ut med honom. Jag önskar jag kunde visa varenda foto, lära honom varenda fågel medan jag lär mig dem. Men önskningar kan inte alltid gå i uppfyllelse, och jag fick trots allt nästan 29 hela år med en fantastisk pappa. Nästan 29 år av minnen och stunder som jag fick uppleva med honom.

Vissa stunder fastnar på foton. Inte alla foton är vackra utanpå. Inte alla foton är till för att visas upp.

Ibland för att de är så betydelsefulla att hjärtat inte kan sätta ord på det.

Fotot jag tog efter det jag tog på pappa. Här står pappa precis bakom mig.