onsdag 10 februari 2016

En gömd juvel

Getåravinen blev ett naturreservat under 2014 och består av en ringlande å i en skogsklädd ravin. Från Norrköping tar det ca 20 minuter med bil och det går att resa dit med buss (jag har dock inte testat det än). En grusväg leder upp längs med större delen av ravinen så man kan spana ner i den på vägen. Det finns mindre "breddningar" på flera ställen längs vägen där man kan parkera utan större problem.

Fyra stycken fick plats här!
Det är dock inte helt okomplicerat att ta sig ner i ravinen, så bra skor och oömma kläder är mer än en bra idé. Vid "parkeringen" ovan fanns lite hjälp för den ovane med ett rep nerför backen. Väl nere finns det både välgjorda stigar med spångar och broar, samt lite mer spännande småstigar om man vågar sig över ån där det finns en bro.

       

Vänster sida med äventyrlig stig, höger sida med lite enklare framkomlighet
Ån är helt fantastisk. Den ringlar sig fram med klart vatten över sand och grusbotten, på enstaka stället har nästan små korvsjöar bildats. Det ligger gott om ved och stenblock kors och tvärs över och i vattnet vilket bildar fullt med miljöer för vattenlevande djur.

 



Sandbotten, Getåns bruna vatten och is på en ormbunke
Flera små bäckar rinner ner över branterna och ansluter till Getån. Hela tiden hör man ljudet av porlande vatten.

En av de anslutande bäckarna
Vid den ena bäcken fanns även bord och eldstad där man kunde pausa. Här växte även skavfräken, en ovanlig växt utan blad som är grön även på vintern (fanns mycket bra information om denna och andra företeelser längs med ån).

Skavfräken
Jag lyckades inte se några fåglar, bara höra enstaka - inte så roligt väder tror jag de flesta fåglarna sa. Såg en skymt av en liten fisk som for iväg i ett lugnare parti. Jag såg tecken på annan fauna i form av ett gammalt getingbo eller dylikt - och just denna fauna slapp jag gärna träffa på närmare håll! Boet var en bit uppströms längs med stigen så inte precis optimalt för besökare...

Häftigt att se men kanske inte om den hade varit bebodd...
Så den mer spännande faunan höll sig undan, och jag fokuserade på floran istället. Massor av mossor växte i området, och om jag bara sätter mig med någon bok på ämnet skulle jag nog kunna ge er bättre info, men tills dess får ni nöja er med bilder.



 

 

 

Mossorna trotsade glatt snö och kyla och förökade sig för fullt. Det var inte bara mossor som jag roade mig med, utan även med floran på död och levande ved. Ibland är denna vacker även på avstånd, men oftast måste man komma lite närmare för att se skönheten.

En vacker stam
På död (och levande) ved växer bland annat lavar. Det finns tre typer: skorplav, bladlav och busklav. Nedan ser ni en bladlav och en busklav. Jag tror den vänstra är näverlav.

 

Jag såg även några små svampar, både i mosstäcket och på ved. Den vänstra är kanske en sorts slemsvamp? Jag har inte sett den "mosade" strukturen förut, utan bara "pluttarna".

 

En "död"/gammal samling av slemsvampen Vargmjölke
I övrigt hade jag inte massor av tid att vandra runt och nu vill jag verkligen spendera en hel förmiddag där, i bättre väder. Kanske till och med när isen har smält.

Isdroppar

Hoppas fler hittar till denna juvel i Norrköping/Kolmårdsskogarna!

Getåravinen, väl värt ett besök
(En tråkig erfarenhet var att jag hittade en hel bunt av udda skräp som folk lämnat efter sig: cigarettfimpar, våtservetter (ett hel paket), tomburkar, en tändare som tagit slut. Snälla, hjälp till att hålla rent och städa gärna efter andra, mindre kloka individer)

lördag 6 februari 2016

Bättre sent än aldrig

Fast i detta fall kanske det inte riktigt stämmer? Nåja, har tagit mig själv i kragen trots fläktproblem i datorn och tänkte visa några härliga vinterbilder för att minnas den fina snötiden vi hade innan februari bestämde sig för att inkräkta med plusgrader.

Först och främst tänker man väl att på vintern finns det väl inte så mycket växter och blommor att fota? Jodå! Det finns hur många vackra fröställningar som helst, om man bara kollar lite närmare! De ser kanske bruna och grå och träliga ut, men det finns så många små detaljer. Lägg lite frost på det så blir de ännu vackrare!








Annars kanske det är lite kalt på växtfronten får jag ju erkänna... Även många av fåglarna har ju flytt söderut till värmen men något som är lite extra charmigt med Norrköping är Strömmen. Detta vattendrag är öppet hela vintern och därmed så dras de vattenberoende fåglar som finns kvar till Strömmen när det blir sådan köldknäpp som det blev i januari! Med minus 13-15 grader överlag så frös till och med många av strandkanterna i Strömmen och det bet rejält i kinderna när man var ute och red. En stackars fisk klarade inte frosten särskilt bra... såg att kråkorna även åt på något på en isfläck mitt i Strömmen men var osäker på om det var en fisk till eller en död fågel.

Fryst fisk någon?
Många av fåglarna som jag såg under vintern är ju även vanliga under hela året, som gräsand och skrattmås.

Gräsandhona som tvättar sig i kylan
En flygande gräsand och en simmande knipa
Skrattmås i vinterdräkt har ju inte det svarta huvudet utan bara en svart prick bakom ögat. Den röda näbben är ganska tydlig skillnad mot fiskmåsens och trutens gulare.
Skrattmås i vinterdräkt
Sothönan ser man även vanligen i Strömmen men såhär i frystider såg jag första gången sothönan på land (nåja, det är väl på vatten egentligen eftersom den sprang på isen). Fick även mycket roligare och bättre närbilder på sothönor än jag fått förr.

Fantastiska isformationer!
Lägga iordning fjädrarna
Jag undrar verkligen vilken mat som den hittar PÅ ISEN?
Andra saker man kan göra på isen är ju att sova...

Det är tröttsamt att vara svan
En hel knölsvansfamiljen bestämde sig även för att besöka Strömmen
Adulta är vita, ungarna är gråa
Vanliga besökare är knipa, vigg och även storskrake. Dessa kan ju orsaka vissa problem i alla fall på avstånd då hanarna är svartvita hos alla arterna. Nedan till vänster är den största av dom, en storskrake. Den är väldigt vit, ligger lågt i vattnet och har en mycket lång och smal näbb. I mitten är viggen, som är den svartaste med ljus (blå) näbb. Obs att denna är mycket lik bergand, vilket är en art jag inte har sett än men som ska vara ljusgråaktig på ryggen. Längs till vänster är knipan som är lite mer vit än viggen och har en karaktäristisk vit fläck på kinden. Den har också lite av en tjurnacke och ger ett bastant intryck. Kniporna gillar att hålla sig mitt i vattendraget och drar sig ofta undan när man kommer närmare. Alla dessa är dykänder som gillar att försvinna under ytan när man kommer och stör.



Just storskraken fick jag några härliga bilder på när den hoppade upp på isen (någon minut senare blev den lite väl tung och isbiten sprack och gled ner i vattnet med fågeln på).



Även sothönorna krumbuktade sig lite i kylan.


Ett lite ovanligare fynd i just Strömmen var snatterandshanen som jag har sett flera gånger. Han verkar hänga ihop med ett gäng gräsänder och trivas bra. Jag gillar snatterandens färg - kanske mest för jag har haft en supersöt kanin i exakt samma flintgråa nyans. Han hette Garion. Ja, jag är lite fantasynörd också. (guldstjärna till den som kan identifiera bokserien utan att googla)

Snatterand, hane
Det var dock inte alla fåglar som var så glada över att sällskapa med andra arter... här tror jag det är en gråtrut som är riktigt förbannad på en storskrake.

Fjädrarna flyger!
Om ni någonsin undrat hur en vigghona ser ut när hon inte ligger i vattnet, så är det så här vita de är på magen.

Vigghona som vilar på en gren i vattnet
Jag har även letat kungsfiskare i år, men ännu inte hittat någon. Istället fick jag fota gärdsmygar och storskrakehonor.

Gärdsmyg smög runt vid kungsfiskarbon

Storskrakehona vid vattenkraftverk
Och både sist och minst av artpresentationen - smådoppingen! Jag vet att någon gång frågade jag i en fågelgrupp om en bild jag tagit var på en smådopping och fick lite frustande skratt i svar... och när jag väl såg en smådopping nu i vintras förstod jag varför. Det är verkligen PYTTEsmå! Som en gräsandsunge ungefär - mycket svårt att missta. Jämförelse mellan gräsand och smådopping ser du nedan.



Och fryser då gräsandshonan om fötterna? Faktiskt inte. Fåglar har ett speciellt system där det varma blodet som strömmar ner mot fötterna möter det kalla blodet som strömmar uppåt. Det kalla blodet blir då uppvärmt av det varma och fågeln förlorar inte så mycket i kroppsvärme. Fiffigt värre.

Smådoppingen är även oerhört snabb och oftast hann jag bara se att det skvätte till så var den borta igen. Den gömde sig gärna bland grenar som hängde ner i vattnet och längs iskanterna där den snabbt kunde försvinna in i säkerhet.

Två smådoppingar och två gräsänder
Blev rejält kall om rumpan i väntan på att den skulle dyka upp här...

Hungriga var de också - egentligen är det ju en riktigt liten fisk nedan, men i jämförelse med smådoppingen är den ju lika lång!!

Hungrig smådopping
Nästa inlägg kommer vara på naturreservatet Getåravinen i Norrköping! Denna gång ska jag försöka vara lite snabbare...

Blixtsnabb!