måndag 30 mars 2015

Vad är väl en dag i skogen?

I fredags blev jag utbjuden till landet på middag, och då menar jag verkligen landet med skog överallt och en enfilig "grusväg" med gräs i mitten. Helt fantastiskt att kunna stänga av allting med stan och krav och bara vara. En hel spahelg hade inte kunnat ge samma sköna känsla av ro.

Utbjuden på middag låter ju lite högtravande, men i det här fallet bestod visiten av myskläder, massa te och god mat vid köksbordet och en liten promenad till ett våtmarksområde. Eftersom min värdinna är förtjust i fåglar så hängde det fullt med fågelbord och fågelmat utanför fönstret, lätt åskådligt från köksbordet. Lyckligtvis (och mycket beräknande från min sida) hade jag med mig min fina nya kamera - min första systemkamera. Bilderna nedan är i stor del tagna genom ett fönster och kanske inte med bästa inställningar, men ändå tydliga nog att kunna identifiera fåglarna.

Jag känner mig lite mätt på de vanliga småfåglarna, och om ni har läst mitt inlägg om fågelmärkning så har ni ju sett ännu finare närbilder på talgoxar och pilfinkar än jag kan erbjuda från min fredagsvisit. Nötväckor såg ni ju iförsig också där, men här kommer lite till. Som ni märker är den röda fläcken under vingarna ganska svårskådlig när man inte håller fågeln i handen och kan lyfta upp vingen, men kanske att det här är en hona med sin något "suddiga" rödhet ut i det vita?

Nötväcka
En fågel som jag inte lyckats fota för första gången förrän i år - pinsamt nog - är domherren. Fick några foton på en promenad i stan häromveckan, men i fredags så fick jag gott om tid att studera både herr och fru av denna art. Frun är ju lite blekare i färgerna och känns igen på så sätt. Jag tycker det är intressant att studera färgfälten på fåglar i olika bilder - t.ex. den stora vita fläcken ovanför stjärten som nästan är osynlig när individen inte har brett ut vingarna.

Herr och fru domare
Jag fick också lära mig att större hackspett tydligen älskar margarin. Ett bra knep inför när jag själv skaffar hus med trädgård och äntligen kan mata fåglar!

Större hackspett, hane
Större hackspett har röda byxor och stort vitt fält på vingarna. Hanen har en röd nackfläck (se den övre mittersta bilden) medan honan saknar denna.

Bofinken är ju Sveriges vanligaste fågel (om ni såg Smartare än en femteklasser häromveckan så vet ni detta redan) men kanske inte lika vanlig vid fågelbord? Jag har inget minne av att ha sett den vid vårt när vi bodde på landet. Men i övrigt brukar den oftast gäcka min kamera precis bortom så många grenar att jag inte får bra foton. Men nedan fick jag ett par bilder på denna roströda lilla skönhet. Jämfört med de bleka domfruarna så ser den ganska rejält röd ut på bröstet.

Bofink
Efter att ha svurit åt deras skygghet ute i stallet, där de omedelbart flaxar iväg utom räckhåll när man går ut på gödselstacken, så lyckades jag också ta lite nära foton på gulsparvar i fredags. Två stycken åtminstone.

Gulsparv
Jag fascinerades framförallt av hur tydligt längsstreckad ryggen var (se mittersta, övre fotot). Såvitt jag har iakttagit gillar gulsparven att leta mat på marken. I skogen när jag sett den har det framförallt varit födosökande på marken och även vid fågelmaten var den aldrig på bollarna eller mathusen. I fallet ovan borde det vara två vuxna hanar, då honor och ungfåglar ska vara mer diskreta i färgen.

Efter lite te och macka så gick vi ut på en liten promenad till den närbelägna våtmarken. Redan på avstånd hörde man tranornas trumpetande, och två par fanns det vid vattnet. Det brukar tydligen vara ett, men i år hade antalet dubblerats.

Tranor
Tydligen ska det vara förväxlingsrisk mellan tranor och hägrar, men jag tycker det är svårt att missa den plymlika stjärten och den annorlunda hållningen. Kroppen hålls lite mer horisontalt, speciellt när den går (se nedre, högra bilden), medan hägern är mer vertikal. Den röda fläcken på huvudet är också karaktäristisk.

I våtmarken fanns även två svanar, och till min glädje var det inte knölsvanen som jag ofta fotograferar ute i skärgården, utan sångsvanar.

Sångsvan
Medan knölsvanens näbb har en svart förtjockad bas (en knöl) och en tydlig S-form på halsen så är sångsvanens näbb rak och enfärgad och halsen hålls mer rak.

För att återgå till småfåglarna så måste jag säga att ibland underlättar det verkligen med bilder för att inse vad man kollar på. Vid matbordet fanns det en flock med grönaktiga, gråbruna individer som jag med en axelryckning antog vara grönfinkar. Att jag inte direkt såg storleksskillnaden är väl för att de hela tiden var i rörelse, men när jag kollade lite snabbt i kameran insåg jag att det var olika arter som skuttade omkring därute. Den större fågeln med jämnare färg var grönfink.
Grönfink
Som hos många andra fåglar har grönfinkens hane starkare färger, framförallt de gröna partierna. Jag gillar också deras mohawkfrisyr... Honan är blekare och med jämnt gråbrun över hela kroppen. Dock har såväl hane some hona gula fält på vingarna och stjärten.

Den mindre grönaktiga fågeln jag såg kollade vi snabbt upp i en fågelbok - grönsiska. Mina första fotade grönsiska (tror jag). Betydligt mer lik grönfinken i färgerna än vad jag trott, förutom de stora inslagen svart som jag borde noterat direkt.

Grönsiska
Grönsiskan är uppenbart liten - se bara jämförelsen med pilfinken i nedre vänstra hörnet! Hanen har svart panna och hakklapp och mer färggrann. I högra kanten ser ni skillnaden på honan (längst fram), hanen (i mitten) och en hona av arten grönfink. Även övre, andra bilden från höger är en hane (t.v.) och en hona (t.h.) framifrån.

Så. Nu har jag lärt mig skillnaden där i alla fall! Ser så mycket fram emot att kunna mata fåglar själv och betrakta dem varje dag och sätta upp fågelholkar. En dag ska jag ha mitt egna hus mitt i skogen - tills dess får jag hälsa på folk som lever i denna lyx. Och ta med kamera.

Ha det gott, så ska ni inom kort få en utförligare rapport av lördagsbesöket i Herrebro våtmark (ni har ju redan fått se Spetsbergsgässen).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar